Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ge oss ännu mer Svante åt folket!

Begåvade musiker är ingen kvalitetsgaranti. Det kan slå över i alltför polerade duktighetsuppvisningar och utslätat publikfrieri. Det händer inte med Claes Crona Trio och Jazz Vocal Unit inför Storsjöteaterns fullsatta salong. Det är underhållning på hög nivå med lätt tuggmotstånd och musikglädje.

Annons

Jazz Vocal Unit är Peter Asplund, Vivian Buczek, Svante Thuresson och Viktoria Tolstoy. De briljerar i snyggt hopflätad stämsång, som i Take The ’A’-train i ett gungande arrangemang av Asplund. Thuresson och Tolstoys unika röster är strålande tillsammans, till exempel i en bokstavligt talat andlös version av Don’t Get Around Much Anymore.

Buczek lyckas charma scatskeptiska undertecknad med ett humoristiskt skibbidibappmaraton och överlag har hon en komisk tajming och stabil sång. Asplunds fräsiga trumpetande är en skön kontrast till hans smäktande men alldagliga (orättvist jämfört med de övrigas) sång. En rivig Gillespie-bit blir en uppfriskande inledning efter pausen. En paus som tyvärr innebar att Crona skadade sig. Det hade inte varit relevant att nämna om det inte vore för att han fortsatte spela stiligt trots smärtan. Imponerande.

Alla på scenen håller hög klass, men Tolstoy och Thuresson är stjärnorna. Ensam med Mattias Svenssons bastanta basgångar gör Tolstoy en våghalsigt snygg version av Hallelujah I Love Him So, ett typexempel på hur ensemblen förnyar välbekanta sånger. Det är hela tiden spännande att se om det ska hålla hela vägen, vilket det gör. Tolstoys breda register och säkra utstrålning låter publiken luta sig tillbaka och ta in en entertainer in action.

Till sist, Thuresson. Svante Thuresson. Mannen som skulle kunna sjunga sjörapporten svängigt. Han är cool ända in i märgen och har en av landets härligaste röster. Han bjuder även på ett lysande arr av den gripande och ljuvligt framförda The Ballad of the Sad Young Men. Mer Thuresson åt folket hade varit ännu bättre, men det är en bortskämd önskan. Hans solonummer, duetter och kvartettinsatser i kvällens föreställning räcker långt. Det kan inte hjälpas att man vill ha mer när något är så bra.