Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Genomklok och lagom tjock – utan propeller på magen

Jag gillade aldrig Karlsson på taket som barn.

Annons

Alla andra som befolkade Astrid Lindgrens värld, Pippi, Kajsa Kavat, Emil och inte minst de fattiga barnen i Sunnanäng, dem tyckte jag mycket om, men jag antar att Karlsson, hans propeller, hans högtflygande boende på ett tak i Vasastan i det där Stockholm och (allra mest) hans självförhärligande attityd helt enkelt skrämde skiten ur en tjej i en enplansvilla i Offerdal, som precis som alla andra flickor i hennes omgivning lärt sig att det är fult att framhäva sig själv.

Ja, inte bara framhäva.

Det är väl fult att ens ha fördragsamhet med sig själv, tycks det.

Till och med i vuxen ålder.

Jag tycker inte att jag är särskilt tjock eller särskilt smal eller särskilt snygg eller särskilt ful, jag har inte för avsikt – inte just nu i alla fall – att operera något, jag har ganska sneda framtänder men jag kan leva med dem, jag har inga större hälsoproblem utöver att jag har lite ont i ryggen igen, men det kan jag nog promenera bort under hösten.

Så. Nu var det sagt.

De flesta dagar tänker jag att jag – chockerande nog – är rätt okej.

Ändå fylls min mejlkorg och mitt Facebookflöde av sådant som påstår sig vilja korrigera eller hjälpa mig med "mina problem".

Köp den här krämen och minska dina rynkor.

Operera brösten och lyft skinkorna.

Ät enbart grapefrukt och gå ner i vikt.

Drick den här drycken och må bättre.

(Just den sista får mig alltid att vilja skriva förnumstiga svarsmejl där jag mycket omständligt och långrandigt går igenom på vilka sätt jag redan mår bra och därför inte alls avser börja beställa några svindyra avkok från Nya Zeeland).

Och jag vill inte moralisera nu – jag är en del av den så kallade skönhetsindustrin själv, jag köper hudkrämer, målar naglarna, sminkar mig och en hel del annat och jag gillar det – jag är bara ute efter att kanske kunna få vara lite nöjd med något någon gång, i alla fall en stund, finna någon enstaka del av min kropp utan förbättringspotential, helt enkelt för att den redan är fulländad.

Är det en helt vrickad önskan, en fjärran dröm? Kanske.

Särskilt när fel jag inte ens visste att jag hade pekas ut i sponsrade länkar framför mina ögon, var eviga dag.

Som vuxen är jag inte rädd för Karlsson på taket längre, men allt oftare kommer jag på mig själv med att vara huvudlöst avundsjuk på honom när han vågar säga att han är "en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år", helt utan att skämmas.

Jag tror faktiskt att jag ska försöka agera mera Karlsson själv – men utan propellern på magen.