Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ghader fruktar att de aldrig kommer att ses igen

I Torvalla finns en förtvivlad familj som är rädd att förlora sin sambo, pappa och styvpappa.

Ghader Ghalamere har bott i Sverige i fem år. Ändå måste han resa tillbaka till det land han flydde från för att få uppehållstillstånd och komma tillbaka till familjen.

– De kommer att ta mitt pass. Iran glömmer aldrig, säger han.

Lagändringen som skulle minska byråkratin för föräldrar har inte fått önskad ­effekt.

Annons

Fatemeh Hosseini är sambo med Ghader. Hon kommer från Afghanistan och flydde därifrån med sina fem barn för tolv år sedan. Äldsta dottern Parvaneh var 9 år då och den yngsta nästan nyfödd.

Kvar i Afghanistan var barnens pappa i motståndsrörelsen mot talibanerna. När Fatemeh och barnen tre år efter sin flykt erbjöds flyktingstatus i Sverige trodde de att de aldrig mer skulle få återse honom.

Fatemehs man lyckades ändå fly och fick via släktingar veta vart hans familj hade tagit vägen. 2005, året efter familjens ankomst till Sverige var alla återförenade i Luleå. Det kunde ha slutat ganska bra trots allt.

Men bara någon månad efter att han hade kommit till Luleå dog pappan, i en traumatisk dykolycka på en badplats mitt framför ögonen på sina barn. Parvaneh, nu 21 år, var 13 år då och hon säger att allt kan räknas till tiden före och efter.

Det blev lite ljusare när Ghader Ghalamere kom in i familjen.

Han kommer från kurdiska Iran och pratar persiska, precis som Fatemeh. De fick kontakt med varandra på nätet en tid efter att Fatemeh hade blivit änka. Då levde Ghader som flykting i Turkiet.

Han flydde från Iran 1998, när han var 17 år och engagerad i kurdisk frigörelse. Han anslöt sig till Kurdiska demokratiska partiet, KDP, och var i flera år gerillasoldat på den irakiska sidan. Han säger att han skulle vilja berätta mer om vad som hände under den tiden, hur det var vanligt att iranska spioner infiltrerade, det förekom händelser med gift i maten. Han är säker på att den iranska regimen låg bakom.

Till slut fick han nog. De var flera kurdiska gerillasoldater som tillsammans tog sig över till Turkiet. Det var i slutet av 2002.

Han visar sina papper på att FN:s flyktingorgan UNHCR ansåg att han hade flyktingskäl. Men åren gick och han tilldelades aldrig något nytt hemland.

När Sverige tar emot kvotflyktingar är det efter att UNHCR har presenterat flyktingarna för mottagarländerna. I Sverige görs sedan en prövning av flyktingskälen innan det är klart.

Det papper från UNHCR som Ghader fortfarande har kvar räckte inte som asylskäl när han på egen hand hade tagit sig till Sverige.

– När jag var i Turkiet tänkte jag att jag skulle anmäla landet så fort jag bara kom därifrån för brott mot mänskliga rättigheter. De stoppade mig i fem år från att resa därifrån, jag hade inget pass och jag fick inte jobba. Jag jobbade svart, för vad skulle jag göra? Det var som ett fängelse. Men så fort jag kom till Sverige slutade jag att tänka på Turkiet. För Turkiet hotade åtminstone inte med att skicka tillbaka mig till Iran, säger han.

Ghader och Fatemeh träffades i Turkiet en tid efter att hon hade blivit änka.

Med hjälp av falska papper och smugglare lyckades Ghader ta sig ut ur landet och började sin resa mot Sverige. Det var 2007. Det dröjde nästan ett år innan han kunde ta sig till Luleå.

Hans ansökningar om asyl och uppehållstillstånd har avslagits sedan dess. Flera gånger. Först dög inte FN-statusen. När familjen flyttade till Östersund 2010 för att förenas med Parvaneh som redan hade flyttat, var Fatemeh gravid. Då ansökte Ghader om att verkställningen av utvisningen skulle stoppas. Han behövdes för familjen. Men Migrationsverket ansåg inte att det fanns skäl att göra undantag från huvudregeln. Den innebär att Ghader ska återvända till Iran för att söka uppehållstillstånd därifrån.

Så länge han saknade pass gick inte det.

– När jag fick mitt pass från iranska ambassaden i Stockholm kom gränspolisen från Östersund till mig och sa att de skulle hjälpa mig vart som helst bara jag sökte tillstånd utifrån. En polis sa att jag skulle åka till Norge och söka därifrån.

En ansvarig tjänsteman på Migrationsverket blir förvånad när han får höra det. Det kan väl aldrig stämma? Alla vet väl att det inte längre går att åka till Norge, menar han.

I två veckor var Ghader borta från sin snart 3-årige son och resten av familjen. Det finns intyg både från hälsocentralen i Torvalla och från socialtjänsten om att pojken magrade under tiden och den psykiska press som familjen lever under avspeglas i honom och hans mamma.

När Ghader kom hem sa Östersundspolisen enligt honom att han inte behövde meddela Migrationsverket att han hade kommit tillbaka. Det fanns ju både biljetter och faktiska vittnesuppgifter hos polisen om att han var hemma igen.

I det senaste avslaget från Migrationsverket står det däremot något helt annat. Där påstås att Ghader lämnade familjen i flera månader och eftersom Fatemeh uppenbarligen klarade sig när hennes man "levde illegalt" i Norge finns inget som hindrar att han åker hemifrån igen.

I Migrationsverkets beslut får Ghader också veta att det kan finnas skäl att låta honom slippa åka till Iran för att ansöka om uppehållstillstånd därifrån. I händelse att mottagarlandet antas vara "ovillig att ta emot honom".

Ghader skrattar torrt.

– Om de inte vill ha mig? De vill jättegärna ha mig. Det är det som är problemet.

Han har lärt sig svenska på egen hand och med hjälp av Fatemehs barn som går i skolan. Han har praktiserat på en pizzeria och fått löfte om jobb där.

Den mesta tiden är han annars hemma medan Fatemeh tar på sig alla extra uppdrag hon kan inom hemtjänsten.

– Jag har aldrig semester, säger hon.

Ghader tror inte att han kommer att kunna lämna Iran igen om han reser dit. Han har inte gjort militärtjänsten och har sökt asyl i Sverige.

För honom är det uteslutet att återvända. De kommer att ta hans pass och han kommer att få betala dyrt för att han gick med i kurdiska motståndsrörelsen, tror han.

Han berättar att det finns en överenskommelse om att partisaner lovade att aldrig mer återvända mot att Iran slutade angripa de kurdiska områdena.

– Iran glömmer aldrig, säger han.

Men du har ju fått pass från iranska ambassaden i Stockholm, är inte det ett lugnande besked?

– Nej. De skickar mig i döden om jag måste tillbaka. Polismyndigheten finns i Iran även om man har fått pass här.

Varför söker du inte från Turkiet, skulle det vara möjligt?

– Jag skulle vara jätteglad om jag kunde söka därifrån men Migrationsverket skickar mig till Iran. Svenska ambassaden i Turkiet säger att de inte tar emot mig eftersom det finns en svensk ambassad i Teheran.

Oron i familjen är påtaglig. Fatemehs tonårsbarn är upprörda över att deras mamma ska lämnas ensam med allt ansvar och sin oro för att hennes man aldrig ska komma tillbaka. Parvaneh säger att hon inte kunde tro att det gick till så här.

– Jag ser hur dåligt de mår, jag orkar inte se det här längre. Vad måste man visa för att få stanna?

Yones går i nian i Torvalla. Han sitter och tittar ned i golvet när Ghader pratar men lyfter blicken och säger:

– Får jag säga en sak? Jag har vuxit upp utan pappa. Jag vet hur det är. Jag vill inte att det ska hända min lillebror.