Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gittan lär sig hantera svåra situationer

För Pija Lindenbaums trogna läsarskara är Gittan en ständigt återkommande bekantskap.

Annons

Pija Lindenbaum.

”Gittan gömmer bort sej”.

Rabén & Sjögren.

Vi känner henne som den försiktiga och ängsliga lilla flicka som i Gittan och gråvargarna mognar och tuffar till sig i samvaron med de till en början ganska läskiga gråvargarna, men också från böckerna där hon umgås med såväl fårskallar som älgbrorsor.

Stående tema i dessa skildringar är det ensamma barnet som går sin egen väg.

I den nyligen utgivna ”Gittan glömmer bort sej” är fokus fortfarande riktat mot Gittan och hennes sätt att hantera sin omvärld.

Ibland går hon hem till sin kompis Hjördis, som bor i samma trappuppgång. Hjördis får inte plats på dagis och är därför hemma på dagarna med barnflickan Puma.

Med sin gängliga, tatuerade uppenbarelse får Puma ses som en tämligen modern variant av äldre tiders rekorderliga och noggranna dagmammor eller barnsköterskor.

I Lindenbaums underfundiga illustrationer, där proportionerna förvrängs och både förstärker och utvecklar textens handling, ses Puma klickande på datorn med ena handen samtidigt som hon har ett dagbarn på höften.

Och lite kan man undra över hennes kvaliteter som barnflicka då hon lämnar de två yngsta barnen sovande i ett rum, utan att märka att Hjördis raskt drar med sig Gittan dit för att busa med småungarna.

Som den lite räddhågsna flicka hon är hänger Gittan helt enkelt på, och tänker att Hjördis säkert vet vad hon gör.

Men det blir jobbigt när det är Gittan som får en utskällning av Puma, efter att barnflickan till slut kommit rusande när ett av småbarnen börjat gallskrika.

Gittan har tappat barnet i golvet, men det var ju inte meningen! Skuldkänslorna blir för mycket för henne, och hon rusar snabbt hem för att ”gömma bort sej” i en garderob.

Som så ofta hos Lindenbaum finns en tydlig höjdpunkt i handlingen, vilken förstärks med hjälp av övernaturliga inslag.

I Gittans garderob finns en samling illerliknande varelser som gärna vill hjälpa Gittan att må bättre igen. Men hon vill inte att de ska tycka synd om henne.

Först när de ber om att bli kittlade och till och med uppkastade i luften (helst vill de också ramla och slå sig riktigt hårt), så är hon med på det hela.

Varelserna får på något vis symbolisera hennes dåliga samvete, och det är bland annat därigenom Lindenbaums förmåga att skapa en tät och komplex skildring gör sig påmind.

Nog kan vi alla identifiera oss med Gittans skuldkänslor. Men i Lindenbaums starka bilder och följsamma text blir hennes situation än mer angelägen.

Det är viktiga moralfrågor som tas upp; om att ta ansvar och kunna hantera även situationer då allt går snett.

Och det är någonstans i mötet mellan det etiska budskapet och den väl utarbetade estetiken som ”Gittan gömmer bort sej” formas till en bok där många små barn kan känna igen sig, men också hämta mod att våga stå för sina handlingar.