Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Glädje i Grytan

Mörkret sänkte sig över Grytans läger och runt ett fikabord i matsalens källare samlades ett gäng för att äta tårta.

Annons

Eddy slängde sig nästan liggande ned i en av pinnstolarna, Pernilla och Josefina fixade med tårtan och besticken, Ruba och Rima satte sig ned vid bordet mitt emot varandra och Shadi satte sig vid min sida på kortändan.

Jag frågade om tårtan, om det var något speciellt som firades.

– Nja, det är väl att någon av oss kom för sent till jobbet, sa Pernilla med en insinuerande glimt mot en av personerna runt bordet.

Eddy skruvade på sig.

– Okej, det var jag, och då måste man hålla det, man får hålla det man lovar ...

Fnisset fortplantade sig runt bordet.

– Det händer ganska ofta att någon får bjuda på fika, sa Josefina.

Så packade Pernilla upp kartongen och en gigantisk Budapestbakelse uppenbarade sig.

– Ska jag skära upp? frågade Pernilla, och jag nickade till svar.

Stämningen var glad och lättsam och Pernilla Arvidsson, platsansvarig på lägret för asylsökande, sa att de var som en familj. Att hon hade världens bästa jobb och att personalen var underbar.

Och hon fick medhåll av Ruba på engelska:

– Vi har det verkligen jättekul när vi jobbar och vi är som syskon.

 

Ruba Alassaf hade lämnat Aleppo i Syrien och kommit till Sverige. Hon lämnade en av världens hemskaste platser med sina två döttrar för att ge dem ett nytt liv.

– Jag har mina anhöriga kvar där, men min bror dog i kriget, sa hon.

Och så grät hon.

– Förlåt, det är första gången jag pratar om det, sa hon.

– Det är helt okej, sa jag, lite överrumplad över vad jag fått höra.

Ruba har fått uppehållstillstånd och bodde nu i en lägenhet i Östersund med sina döttrar.

– Jag trivs bra, jag har ett jobb, mina barn får gå i skolan och jag har min egen plats. Men jag lever ständigt med oron och ovissheten om mina anhöriga i Syrien.

Bland vännerna i personalen på Grytan hade hon funnit tröst och trygghet.

– Det är jättebra stämning här och det är efter omständigheterna bra, det är jättekul här.Och vi gillar att skoja med varandra och vi gör saker även på sidan om. Vi bakar tunnbröd och åker till Ikea och så har vi åkt skidor och skoter.

 

Flera av de anställda, totalt 14, på Grytan är människor som själva är eller har kommit som flyktingar. En av dem hade under hela samtalet runt fikabordet suttit tyst. En ung kvinna med stora sorgsna ögon. Hennes namn var Rima Nuaman, från Syrien.

Jag frågade:

– Vad är din berättelse?

Hon sa:

– Jag har varit här i mer än ett år. Jag fick nej på min asylansökan och Migrationsverket vill inte ändra sitt beslut eftersom jag har två medborgarskap.

Rima började gråta.

– De vill skicka mig till Mexiko. Det är ett land jag har medborgarskap i men som jag inte har någon koppling till. Jag fick medborgarskapet som liten, men jag har inga anhöriga där och jag vet ingenting om landet. Varför?

– Hur känns det här inne? sa jag och klappade mig lätt på bröstet.

– Jag känner en stor sorg. Jag är här, men ändå inte här. Jag tänker på det hela tiden. Jag blir tokig snart.

– Hon skulle aldrig ha berättat om sitt dubbla medborgarskap, då hade hon fått stanna här, sa Ruba.

Rima grät:

– I was so stupid!

– Mexiko är ett helt okänt land för mig. Vad ska jag göra när jag kommer dit? Jag kan inte språket, jag har inga vänner eller anhöriga där. Vad ska jag göra? Jag kan inte andas! Jag jobbar hårt varje dag så jag ska bli trött och kan sova om natten, dör då kan jag glömma.

Då sa Pernilla:

– Om även nästa beslut blir negativt för henne så kan vi stötta och ge henne arbete här i kanske ett år. Om hon kan få jobb i ytterligare fyra år så får hon stanna.

  

Grytan är som ett litet samhälle där allt kan hända. En eritreansk kvinna födde sitt barn i Grytan, och de fick alla vara med om dopet. Det var en upplevelse.

– Det har varit fyra födslar här sedan de första asylsökande kom, berättade Josefina.

Och när första snön kom blev det fest i Grytan.

– Vi satt här nere och hörde plötsligt hur det blev liv däruppe. När vi kom upp sprang folk med pulkor och det spelades diskomusik på hög volym, berättade Pernilla.

Eddy:

– Ja, det var ett riktigt skumparty med snön.

– Är det mycket bråk? frågade jag Pernilla.

Hon svarade:

– Nej, aldrig. Det är väldigt lugnt här.

Som personal på Grytan får man vara beredd på spretande arbetsuppgifter. En sak sticker ut.

– Fimparna, säger Pernilla. De som bor här är vana vid att slänga fimpar lite var som helst. De slänger hit och dit, och brandlarmet går ibland. Det där är något som vi jobbar ganska hårt med, men det hjälper inte hur mycket vi säger till, de fimpar som de vill.

Några ur personalen är syriska kvinnor. De har problem med att bli tagna på allvar av den manliga delen av de boende.

Ruba sa:

– Om vi säger till dem något så har de väldigt svårt att ta det, och ibland är de otrevliga. De kan inte ta att vi säger till dem.

– Det är annat om Pernilla eller Josefina säger till, då kan de ta det bättre om de blir tillsagda om något, sa Eddy.

– Det händer att männen säger något förnedrande till Ruba eller Rima men de vägrar att be om ursäkt. Oss två kan de be om ursäkt inför, berättade Josefina.

– Det kan vara väldigt jobbigt, sa Rima.

– Men då får vi vara benhårda, sådant tar vi inte.

Ute tätnade mörkret trots att klockan bara var fem. Eddy stod i traktorns sken och tvättade en av bussarna.

– Vi skjutsar folk ner till busshållplatsen fyra fem gånger om dagen, så den blir ganska skitig.

Han fick sällskap av Muhamed som precis hade avslutat svenskautbildningen för ett 30-tal vuxna elever i en av skolsalarna på Grytan. Han är studiehandläggare.

– I am the superman here, sa han.

De skrattade.

Eddy skämtade och de småtjafsade med varandra. Eddy kom själv från ett afrikanskt land för omkring 20 år sedan. Hans svenska är klanderfri och han verkade ha många vänner både bland personal och bland de boende.

– Man får försöka att hjälpa till så mycket man kan. Folk är glada trots allt, men de behöver hjälp. Jag har ju själv en bakgrund som flykting, sa Eddy.