Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Graham Potter om fotbollen, familjen och livet i Östersund

Premier League ville ha honom, men han stannade kvar i Östersund. Han var inte klar med arbetet här - att skapa fotbollshopp i en stad som förlorat intresset. "Jag är en lycklig far och make", säger Graham Potter.

Annons

När tränaren Graham Potter kom till ÖFK var klubben i division två. Östersundarna undrade vad han gjorde här, laget var ju så dåligt och ingen trodde på Östersund som fotbollsstad. Fyra år senare nosar ÖFK på Sveriges högsta serie. Och även om Potter inte vill ta åt sig någon ära, är det ingen som ifrågasätter att den forne Premier League-spelaren har gjort underverk med klubben och laget.

– Det var tufft i början. Min fru lämnade sitt företag som hon byggt upp under tio års tid, vi hade just fått vårt första barn som var elva månader då och vi tog honom från hans farföräldrar. Och att flytta hit bara för att vara min fru, det kan inte vara lätt för någon, säger Potter.

– När man såg till klubbens historia hade den en tradition där tränarna fick sparken efter en säsong, det verkade ganska flyktigt så man tänkte ju "vad gör vi här?". Den enda vägen var uppåt.

Men det blev en lyckad satsning, för klubben och för familjen. Den 40-årige nyblivne trebarnspappan och hans fru sedan 12 år, Rachel, har funnit sig till rätta i Östersund och när kontraktet gick ut 2013 fanns bara ett alternativ, trots rykten om att det fanns erbjudanden från Premier League-lag.

– Det enda konkreta erbjudandet som jag någonsin skulle ha tagit var det jag fick härifrån. Vi var fortfarande mitt i projektet och det vi ville göra och så länge spelarna, klubben och supportrarna var nöjda med mig var det ett lätt val.

Det var en klubb som förlorat hoppet som mötte Potter när han kom till ÖFK. Men visionen som han och Daniel Kindberg delade drev honom att anta utmaningen. Han ville vara med och skapa en klubb som fansen kunde vara stolta över och som de kunde tro på. Den ambitionen lever kvar liksom hans vision om hur ett lag ska byggas.

– När jag avslutade min fotbollskarriär hade jag förlorat en del av kärleken till sporten. Jag tror att det är en av sakerna som jag brinner för som tränare, att jag inte vill att spelarna ska spela utan att ha roligt, säger han.

Potter startade sin karriär som 14-åring i Birmingham City. Han har spelat fotboll sedan han kunde gå och debuterade i A-laget som 17-åring. Därefter följde spel i Englands U21-lag och spel i Premier League för Southampton. För tio år sedan avslutade han proffskarriären och började arbeta som utvecklingstränare för University of Hull. Han tog också en master i samhällsvetenskap och under de fem åren vid universitetet utvecklades han som tränare.

– Mina fem år på universitetet var en jättefin period för mig. När man går direkt från att spela fotboll till att bli tränare hinner man inte utveckla sin arbetsmetod, men jag fick göra misstag och experimentera, och sedan ville jag testa det i verkliga livet, säger Potter.

Det finns inga hemligheter bakom Potters succé i ÖFK, enligt honom själv. Det som lockade var delvis Daniel Kindbergs visioner och idéer, möjligheten att skapa fotbollsglädje i en liten stad som tappat hoppet, och hans filosofi kring träningen är förhållandevis enkel. Han talar om glädje, en holistisk vision för laget och spelarna och att ta hand om varandra i gruppen.

– Jag tror att jag är ganska duktig med människor, det är förmodligen den viktigaste delen av jobbet. För mig handlar det om att bygga relationer med människor och få dem att lita på och respektera vad du gör.

Potters egen karriär tog honom till Englands högsta liga men för det mesta harvade han på i de något lägre divisionerna. Han säger att om han visste då vad han vet i dag hade han kanske kunnat göra mer av sin karriär men det är inget han ser som en besvikelse. I stället talar han om sin största framgång.

– Jag ser det som min största bedrift att ha varit med och tagit Östersund till Superettan. Jag har spelat i Premier League, för U21, tagit en masters och det är jag väldigt stolt över. Men när jag ser tillbaka på hur klubben var, där många ville att de skulle förlora, till matchen mot Sirius där 500 reste ner för att se oss gå upp, det var förmodligen det bästa.

Det är dock få saker som får honom att lysa upp som när han talar om familjen, som kom till Östersund i 25 minusgrader, utan ett utstakat liv som väntade och utan vänner. Han blev pappa för andra gången för bara några månader sedan, denna gång till tvillingpojkar som håller honom vaken på nätterna. Rachel har hittat sin plats som pilatesinstruktör, och trots att hon inte delar Grahams kärlek till fotbollen stortrivs familjen i Östersund. Hans äldsta son är fem år och pratar flytande svenska.

– Mina tre barn, det finns inget som kan slå det. Rachel tycker att jag är galen men jag tror att hon förstår hur jag är. Det handlar om att hitta tid i familjen, som i alla relationer, att hitta balansen, och det tror jag vi gjort, säger Potter, som först och främst beskriver sig som en lycklig pappa och make, som råkar vara helt tokig i fotboll.

– Jag skulle ju kunna arbeta för levnadsbrödet. Det här är drömmen, säger han.