Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gråter det en gubbe på Drottningholms slott?

"Det gråter en gubbe på Stockholms slott".
Så heter en dokumentär av filmskaparen Olle Häger om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905, en dokumentär som finns att se i SVT:s Öppna Arkiv och som alla med lika skrala historiekunskaper om den här tiden som jag kan lära sig massor av, inte minst om hur nära det var att ett krig bröt ut mellan länderna.

Annons

Under en enda junikväll skickar kronprins Gustaf fyra telegram från London, med ett och samma budskap: Släpp Norge utan villkor.

"Förtvivlad över dina telegram men gör ingenting förrän din hemkomst", svarar hans far, Oscar II, från Stockholm.

Det är Oscar II som är den gråtande gubben på Stockholms slott, i dikten av poeten och soldaten Sven Lidman, som Häger lånat titeln till sin film ifrån.

Och det här har egentligen ingenting med någonting att göra, utöver att jag tänker på just den raden ibland, när jag ser vår nuvarande kung i tv och undrar om det gråter en gubbe på Drottningholms slott också, i dessa dagar.

Han börjar ju allt mer framstå som ett stressat djur i bur, en silverräv som fötts upp för sin päls skull men som just upptäckt att tiden är ändlig och att han knappt hunnit leva.

Kanske hade kungen en särdeles dålig dag när han besökte storbranden i Västmanland förra veckan – det kan alla ha – men det går ju nästan inte att förstå ett enda ord av det han säger i TV-intervjun, av hur och vad och vem eller varför han är där, om han är räddningsledare, skogsägare, allmänheten eller möjligen kastvinden själv.

Som den antirojalist jag är borde jag kanske jubla och skratta så att jag gråter åt det där klippet som delas på Facebook, men jag kommer på mig själv med att tycka väldigt synd om kungen.

Jo, man kan tycka synd om den som fötts med silversked i mun också. Jag kan nästan inte tänka mig något värre än att lägga hela sitt liv på att spela en roll man är så väldigt illa rustad för, inte självvald, tyngd av historia och traditioner, omgiven av jasägare och insmickrare, i en sfär där kanske inte en enda människa vågar framföra att det blivit dags att byta spår, att stiga av.

Bara nio procent av de svarande i SOM-institutets senaste förtroendeundersökning uppgav att de har mycket stort förtroende för kungahuset – men tar kungen del av resultatet?

Vet han om att folket självt är berett att släppa honom lös?

Känner han till att de flesta av oss kan tänka oss ge honom några år i fullständig frihet där han får göra vad han vill, och att vi kanske till och med kan kasta in något litet slott eller herresäte vid en eventuell överenskommelse, eftersom vi inte förväntar oss att djur som levt i fångenskap ska kunna jaga själva från första dagen i skogen?

Precis just nu är frigivning möjligt, Carl Gustaf.

Ansök om benådning.

Beatrix och Juan Carlos har ju redan hoppat och i Sverige är det en lösning både antirojalister och inbitna monarkister nog skulle kunna köpa, de sistnämnda för att de anser att Victoria är bättre lämpad att styra skutan och de förstnämnda för att de vet att varje abdikation slår upp ytterligare hål i skrovet.

Kanske kan det också bespara både kungen och Facebookfolket några tårar, oavsett om det är skrattfest eller förtvivlan som ligger bakom dem.