Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Graveyard – ett stycke dagsfärsk musikhistoria

Det är kallt i Östersund igen. Men trots kylan är det många som har letat sig till Badhusparken för att ta del av ett stycke musikhistoria.

Annons

Graveyard är vår tids Led Zeppelin. För varje dag som jag sörjer det faktum att jag blev snuvad på rockens guldålder. Kan jag glädja mig med att vara en del av Graveyards storhetstid.

"Hisingen blues" har aldrig låtit så bra som i kväll. Joakim Nilssons stämma river tag i bröstet och lämnar mig att kippa efter andan. För att sedan vid precis rätt tidpunkt vrida om till sin lena, lite lätt raspiga, röst. Med honom på scenen finns Jonatan Larocca-Ramm på gitarr och sång, Rikard Edlund på bas och Axel Sjöberg på trummor.

En siren ljuder och "An industry of murder" från deras senaste skiva "Lights out" försätter publiken i trans. Bredvid bandet på scenen gömmer sig större delen av styrkan artister som spelat tidigare under kvällen. De är också där för att lyssna till vad som är Sveriges främsta rockband. Det är många som har mycket att lära.

Mellansnack har aldrig varit Graveyards starka kostym. Men varför förstöra ett bra flyt av god musik? Det är ett lågmält och anonymt band som struntar i de stora gesterna.

Gitarrerna slängs ändå på scengolvet när musikhypnosen är över. Som om de är klara med att förmedla sitt budskap.

Den ambitiöse trummisen Axel Sjöberg lämnar sitt set bakom sig, och går fram mot scenkanten. Som om han suttit och laddat under hela spelningen och äntligen får komma till tals:

– Skit i kebaben på vägen hem. Skicka i stället 50 spänn till offren i Gaza.

Jublet stiger ännu en gång och jag är övertygad om att jag inte är ensam om att göra precis som han säger. Graveyards ord är lag.

• Badhusparken

• 01.00

Betyg 5/5

Här hittar du alla recensioner från Storsjöyran 2014