Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är

Kristdemokraterna lyckades komma ut på andra sidan supervalåret 2014 med blotta förskräckelsen.

Annons

Både i valet till Europaparlamentet och riksdagen hamnade partiet över spärrarna. SCB:s stora väljarundersökning som kom under måndagen visar dock varför partiet inte har lång tid på sig att hämta andan. I mätningen ligger Kristdemokraterna åter under riksdagsspärren med 3,7 procent, och det är statistiskt säkerställt. Samtidigt har Moderaterna ökat något, moderata stödväljare tågar nu tillbaka till sitt parti efter att ha röstat på Kristdemokraterna.

Partiets nästa steg måste vara att skaffa sig en grund att stå på över fyra procent som inte är beroende av stödröster.

Någon officiell eftervalsanalys har inte partiet släppt ännu. Men i ett nummer av den egna tidningen Kristdemokraten finns en intressant artikel av riksdagsledamöterna Aron Modig och Andreas Carlson. De konstaterar att man hamnade utanför den övriga valdebatten och att det fokusområde man gick till val på, familjepolitik och barnfrågor, sedan inte hölls under kampanjandet.

För den som aktivt följt och bevakat valet och valdebatten är det svårt att inte instämma i att Kristdemokraterna misslyckades med att pricka in debattläget. En märklig paradox med partiet är att de har enskilda kandidater som lyckas ovanligt väl med att synas, som Ebba Busch Thor under Europaparlamentsvalet, men att de misslyckas med att få uppmärksamhet som parti. Inte heller en relativt populär partiledare verkar påverka opinionen nämnvärt.

Det är svårt att svara på vad som kan rädda Kristdemokraterna ur deras stabilt allvarliga tillstånd. Men Modig och Carlson är något viktigt på spåret när de nämner att 77 procent av deras väljare definierar sig som höger och att marknadsekonomi och jobb därmed bör ges en större plats. Kristdemokraterna har inte alltid haft en tydligare högerprofil som en självklar väg framåt, men i och med hur väljarbasen nu utvecklat sig framstår det som den mest logiska riktningen för dem att ta.

Frågan om arbete, ansvar, marknadsekonomi och kapitalism är grundbulten för många till höger, inte minst de som definierar sig som konservativt höger snarare är liberaler. I och med att Moderaterna har gått mot mitten och blivit ett jobbparti med litet ideologiskt intresse finns utrymme för Kristdemokraterna att fylla det rum Moderaterna lämnat. Det kommer kräva ett målmedvetet arbete med rekryteringar och vidarebildning. Fler av partiets företrädare behöver bottna i sin förståelse för ekonomiska frågor. Att förespråka välfärdsföretagande bör inte enbart handla om att man märker att det är populärt med valfrihet. Det måste också finnas en djupare förståelse för hur en friare marknad, även inom detta område, ger önskvärda effekter som innovation och effektivisering.

Kristdemokraterna bör känna pressen på allvar från de dåliga opinionssiffrorna. De ska givetvis fortsätta fundera kring sakpolitiska områden som deras potentiella väljare attraheras av, som försvar, rättspolitik, familjepolitik. Men de har även ett viktigt arbete framför sig i att kompetens förstärka representanter och medlemskår i de ekonomiska fundamenten för konservativ högerpolitik.