Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gunnel Edvardsson startade 100 procent Östersund: "Det var kopiöst med jobb"

Hon är en av två grundare till 100 procent Östersund, älskar att intervjua men avskyr att bli intervjuad. Vi låter kvinnan bakom den här artikelserien svara på sina egna frågor i 100 procent Östersunds allra sista "Nyfiken på".

Allt började för tolv år sedan. Gunnel Edvardsson och sonen Henrik Sekander ville starta tidning och tidpunkten var passande. Henrik hade flyttat hem från Umeå och ville vara kvar i Östersund, Gunnel hade lust att göra någonting nytt efter många års jobb på LT.

– Gratistidningar hade världens sämsta rykte då. Det var ofta rena annonsblad där man frågade blomsterhandlaren hur det stod till i dag, liksom. Min utmaning var att se om man kunde göra någonting journalistiskt bra av konceptet. Jag tror stenhårt på att man som läsare känner om det finns en äkta vilja att bjuda på någonting eller om man gör artiklar med vänster hand, säger Gunnel.

2005 sade hon upp sig och de satte igång. Henriks rum i villan på Litsvägen blev redaktion. Henrik, som hade säljartalanger, sålde annonser och Gunnel skrev och fotade. Tillsammans var de 100 procent Östersund.

– Egentligen handlade det om en teknisk utveckling. Några år tidigare hade det inte varit möjligt att göra en tidning hemifrån, för då hade vi tvingats använda teknik som bara fanns i tidningshusen. Men nu kunde vi sitta och göra den i datorn med In design, säger hon.

Men även om tekniken fanns var det långt ifrån smidigt alla gånger.

– Vi hade bara en ADSL-uppkoppling så när vi skulle skicka tidningen till tryck i början, och första numret var ju inte mer än 12 sidor, så sa vi att "nu kör vi igång så kan vi gå och äta middag medan den står och tuggar", säger hon och skrattar.

Det fanns även annat som var tidskrävande.

– Vi distribuerade ju tidningen själva i början. Vi fick en pall tidningar hemkörd till huset, lastade in dem i Henkes gamla Volvo och körde runt, gick in och frågade om vi fick lämna dem. Så småningom byggde vi egna tidningsställ av plywood som vi målade och satte ut. Men de höll inte så bra, när vi hade fått in lite mer pengar köpte vi riktiga ställ.

Då vill man verkligen ge ut en tidning? Var fick ni orken ifrån?

– Vad ska jag säga, varför gör man det egentligen? För att det var kul och för att det var möjligt.

Var det något som var svårt?

– Jag tyckte bara det var jätteroligt för det var inte så tjocka tidningar och jag fick ju göra vad jag ville. Det var tuffare för Henrik som skulle börja sälja annonser och det var inte lätt att slå sig in på marknaden.

Men man behöver ju en inkomst. Hur lång tid tog det innan ni kunde ta ut lön?

– Vi hade en jättebra kontakt på arbetsförmedlingen som hjälpte oss med starta eget-bidrag. Jag fick en liten lön efter ett tag eftersom jag hade hus och barn men Henrik tog nästan inte ut någon lön på ett och ett halvt år.

Efter fem, sex år sa jag till Henke att jag inte pallade tempot. Jag var ju runt 60 år då.

Det fanns redan ett par gratistidningar i stan men efter ett tag började Gunnel och Henrik märka att det gick bättre. De skaffade lokal på Samuel Permansgatan och hade en arbetsplats att gå till. Som mest delades tidningen ut i 44 000 ex och omsättningen låg på ungefär 4,8 miljoner år 2012 med 1 miljon i vinst.

– Det jag kommer ihåg från den här tiden är att det var vansinnigt roligt och vansinnigt mycket jobb. Vi kom från arbetsplatser där det fanns människor med olika funktioner och så fanns det plötsligt ingenting. Bara det här att vi inte hade ett bildarkiv. Allting behövde göras från scratch.

Men att hitta de kreativa lösningarna var också det hon gillade. Hon tyckte dessutom om att fylla tidningen med innehåll som inte dagstidningarna hade, bland annat med satiren undertecknad pseudonymerna Ö. Sund och Pia Sava.

Mot slutet var tidningen uppe i 50 sidor och mor och son jobbade jämt.

– Jag fick använda hela mitt register och skriva på ett sätt som gjorde att läsarna inte skulle märka att det var jag som hade skrivit stora delar av tidningen. Jag försökte jobba med olika former så det blev varierat. Det var kopiöst med jobb, minns Gunnel.

Men det var värt det?

– Ja, det är det roligaste jag gjort. Men en anledning till att vi sålde var att jag började bli jäkligt trött. Efter fem, sex år sa jag till Henke att jag inte pallade tempot. Jag var ju runt 60 år då.

När erbjudandet från Mittmedia kom 2012 kändes det därför som ett naturligt steg att tacka ja. Medieföretaget köpte tidningen, Henrik började som säljare och Gunnel gjorde "Nyfiken på"-reportage på frilansbasis. Tre år blev hon kvar.

– Jag tycker om att träffa människor och det jag tycker om med journalistiken är att jag får ställa vilka frågor jag vill till vem som helst.

Du känns rak?

– Ja, men det tror jag också kommer när man har jobbat länge. Det är lätt att tro att man är dum som ställer frågor men det är tvärtom. Att våga ställa frågor är journalistens viktigaste redskap.

När Gunnel får frågan om någon av hennes intervjuer genom åren sticker ut funderar hon en stund.

– Om man ser till hela min karriär så är det en person som sticker ut och det är Anton Nilsson. Han fyllde 100 år i slutet av 1980-talet, kallades för Amaltheamannen och var med och sprängde ett fartyg med strejkbrytare i hamnen i Malmö i sin ungdom. Han blev dömd till döden och satt i fängelset men kunde se ut genom en glugg. På himlen såg han flygplan och när han väl blev utsläppt blev han pilot och åkte till Ryssland under ryska revolutionen. Jag tyckte det var så häftigt, det var den enda människa jag träffat med levande minnen av historiska händelser så långt tillbaka.

Som 64-åring gick Gunnel i pension även om det inte innebar att hon slutade jobba.

– Jag har gjort en del frilansknäck och förra året gjorde jag Yranjournalen.

Annars får konsten äntligen mer plats i journalistens liv.

– Jag har varit med i ateljégruppen "Atelje 3" i ungefär 13 år men inte haft så mycket tid att vara där. Nu har jag det och just nu har vi en utställning på Arctura, berättar Gunnel som gick Östersunds konstskola för många år sedan.

Annars är hon med i en bokcirkel som läser afrikansk litteratur, är läxhjälp på ett hem för ensamkommande flyktingbarn, tecknar kroki och tycker om att sova på mornarna. Och så har hon fått barnbarn.

Gunnel känner inte längre något engagemang för 100 procent Östersund, det släppte hon när tidningen såldes.

– Däremot rensade jag ur lokalen i våras och det var ett tufft jobb, för då tvingas man gå igenom allting. Men nu är det avslutat, säger hon.

Det mörknar snabbt utanför. Ett stearinljus lyser upp en världskarta på väggen där alla länder som Gunnel har besökt är ifyllda. Burma, Brasilien, Algeriet, Malaysia och många fler.

– I Malaysia tog jag dykcertifikat som 60-åring, säger hon och skrattar.

Pensionärstillvaron har gett henne mer möjlighet att resa. I januari ska hon iväg på nästa tripp, till Vietnam den här gången. Sara Lidmans reportagepoetiska bok "Samtal i Hanoi" ligger framme för att hon ska komma ihåg att läsa den innan hon åker. Hon längtar till värmen. Där ska hon vara ett tag, uppleva mer saker, möta fler människor.

Gunnel Edvardsson

Ålder: 66 år

Familj: Stor och brokig. Närmast två barn och barnbarn.

Bor: I Karlslund

Bästa egenskap: Nyfiken och engagerad.

Sämsta egenskap: Svårt att passa tider.

Rädd för: På ett personligt plan att det ska hända de närmsta någonting. Rent allmänt för brunhögen.

Lyssnar på: P1 och jazz.

Tittar på: Konst och tv-serien "The handmaid´s tail".

Läser: Är allätare men just nu "Den blinde mördaren" av Margaret Atwood och "Pojkflickan" av Nina Bouraoui.

Oväntad talang: Storspelare på Wordfeud och Candy crush. Jag är uppe i level 2 732 på det senare.

Längtar efter: Jul när alla är samlade och en resa till Vietnam och värmen i januari.

Läs fler "Nyfiken på" från 100 procent Östersund:

Tusenkonstnären Rickard Näslin stänger ner Kulturlokalen

Kalle Olsson: "Bajsblöjorna kom lite som en chock"