Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Toresson: Att en match av denna kaliber kan äga rum här utgör närmast ett mirakel

Ok! Hela staden har ändå blivit som galen. Inte ens mitt eget hem är fredat. Lena läste om Graham Potter i morse! Om fotboll! Dessutom noterade jag att hon köpt popcorn. Så för all del, låt oss prata lite fotboll.

Själv laddar jag för kvällens askonsdagsmässa. Fastetiden tar ju sin början. Under gudstjänsten ska jag korsteckna deltagarna med aska på pannan för att påminna om deras dödlighet. I ljuset av det är bollsparkning förstås ett obetydligt fördriv av tid. Ändå får jag erkänna att fotbollsfebern i likhet med alldeles vanlig feber är lite smittsam. Arsenal i Östersund. Tänka sig, ändå.

Beträffande den kanske största historiska händelsen i staden sedan Gurra III grundade den, vilken äger rum imorgon kväll, så vet vi ingenting men spekulerar vitt och brett. När du läser detta har du facit. Succé eller fiasko? Jag skulle säga att det faktum att en match av denna kaliber alls kan äga rum här (här!) utgör närmast ett mirakel och därmed också en succé. Oavsett resultat.

Jag vet att jag var tio år gammal. Jag hade en röd DBS med limpa och högstyre. Hjälm fanns på den tiden, men aldrig tillsammans med cykel. Håret och Ajax-tröjan dansade i fartvinden. Jag vägde lätt och var allmänt ängslig. Två egenskaper som illa passar för fotboll, men jag minns att vi försökte bilda ett eget fotbollslag den sommaren. Det gick väl sådär.

Ope IF gick upp i tvåan det året, vilket ungefär motsvarar dagens Superetta-liga. Oerhört förstås! Jag låtsades ointresserad eftersom jag höll på IFK. För det var ju så på den tiden, kanske som i alla tider? Det ena eller det andra, inte sant? Men aldrig bådadera. Elvis eller Tommy, Hårdrock eller synt, Ope eller IFK. I alla fall hade en kompis den dåliga egenheten att hålla på Ope, så vi cyklade till Torvallen och beundrade Kay Wiestål och hans mannar. På den tiden hade man tröjorna innanför byxorna och Odd Lindberg hade den ojämförligt coolaste målvaktströjan. Jag minns att jag tyckte att det gick fort, och att det small och dundrade från planen, och så minns jag att det fanns en korvmoj. Jag fick nog Kays autograf också men Gud vet vart den tog vägen.

Jag minns också att Ope spelade mot Manchester City på Hofvallen, men det var nog en vänskapsmatch och resultatet har gått mig fullständigt förbi.

Och det är väl det jag har att säga om fotboll. Behöver jag säga att matchen kommer att följas från soffan?

Beträffande historiskt viktiga händelser i Gustav III:s egen stad förutom själva grundandet 1786 och en ännu inte spelad (eller nyligen spelad för att vara exakt) fotbollsmatch, kan för övrigt nämnas att Deep Purple-sångaren Ian Gillan spelade på After eight (anyone?) den 6 april 1992. Det finns ett klipp på Youtube. Hur kunde jag missa den konserten?! Nåja, listan över missade konserter är lång. Jason Isbell 2014, Motorhead 1999 och 2015, Lady Gaga 2009 och så vidare och så vidare i en aldrig sinande ström av missade tillfällen.

Men jag korstecknar min panna med aska och viskar tyst: Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro Evangelium, och vad är egentligen en missad upplevelse i ljuset av det? Stolpe in eller stolpe ut?

Håkan Toressonhakantoresson@me.com