Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Toresson: Där tanken börjar svindla tar den Oerhörde vid

Den här morgonen är jag ofattbart glad över att finnas till på det här dammkornet vilket tycks vara utslängt liksom på måfå i ytterkanten av en alldeles obetydlig galax bland 1000 miljarder andra. För hundra år sedan, en blink i evigheten, tog människan för givet att den galax vi bor i är den som finns. Människan har också antagit att den sol som värmer vår kind lite nu och då också är den sol som finns. Men icke. Solen visade sig vara en stjärna bland några 100 miljarder andra, bara i Vintergatan. Det är meningslöst att ens försöka förstå siffrorna, särskilt på morgonen. Men jag är glad att solen lyser på mig, särskilt nu, efter månader i mörker.

Förresten är väl farmor Ester död? Jag är säker på det, jag ledde ju begravningsgudstjänsten!

Tanken är trög i den här teologen, särskilt på morgonen. Jag låter mig ändå hänföras. Kaffet drar en stund i presskannan och låter sina aromer träffa mitt luktsinne. Jag sitter i köket och försöker minnas den dröm jag just vaknat ur. Vi var på resa och Lena försvann. Jag ringde men fick inget svar. En lumparkompis som jag glömt namnet på för länge sedan, men som avgjort har sin härkomst i Västerbotten, slog följe. Vi handlade någonting i en mataffär, ost och bröd kanske; i alla fall delikatesser, och jag tror att jag befann mig i London. Sedan ringde jag Lena en gång till. Hon svarade och berättade att hon flugit hem och nu satt hos sin farmor i Segersta. Jag blev mycket upprörd. Förresten är väl farmor Ester död? Jag är säker på det, jag ledde ju begravningsgudstjänsten! Nå kanske det, men nu är jag här i alla fall, lät hon förkunna. Jag vaknade med ett ryck och ett oroligt bultande hjärta, men fann att vi badade i solsken och olusten försvann hastigt likt nattens frost.

Den här morgonen i en av dammkornets många små städer taggar man upp inför en semifinal i Svenska cupen

Så jag dricker mitt kaffe och tänker på farmor Ester och på hur underligt det är att jag sitter här och tänker tankar. Vad är egentligen syftet? Miljoner andra människor sitter med sitt kaffe och sina tankar. Jag nöjer jag mig med att endast snudda vid möjligheten att det kan finnas andra dammkorn än jorden som huseras av en tänkande population som dricker kaffe på morgonen. Sannolikt inte skulle jag ändå säga. En matematiker invänder säkert. Bara vår Herre vet.

Den här morgonen i en av dammkornets många små städer taggar man upp inför en semifinal i Svenska cupen, sörjer en avliden politiker som främst förstås var far och make och mångas vän, skottar och plogar gator och trottoarer, läser tidningar och tänker tankar. Sjunger, skrattar och gråter. Lever sina liv.

Och kanske är det så att vid den tangent där tanken börjar svindla, där tar faktiskt den Oerhörde vid.

Några ägnar sig åt bön. Min egen är skrattretande fåordig, särskilt på morgonen men kommer från hjärtat och vänder sig till dig. Jag gläder mig över de många som jag vet ber för mig, här i min närhet men också i en obetydlig by bland bergen i Tanzania. Man kan fråga sig varför människor, lärda som olärda; fattiga som rika, unga som gamla, ber till högre makter. Kanske är det vårt sätt att hantera det där som inte går att ta in. De där stora siffrorna, tankarna som flyger och far, om livet och döden, om kärleken. Och kanske är det så att vid den tangent där tanken börjar svindla, där tar faktiskt den Oerhörde vid.

Håkan Toresson

hakantoresson@me.com