Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Toresson: Den här vintern har jag beslutat mig för att omfamna vintern och kylan

Vatten är en förutsättning för liv. Jag inser det och jag vet att jag tillbringade min första tid – under vilken jag utvecklades från embryo till spädbarn – i vatten, låt vara i huvudsak beståendes av kroppseget urin, men ändå! Väl född har min relation till vatten varit och är alltjämt kluven. Trots att jag förstås liksom du till 70 procent  består av just vatten. Därtill är mitt ämbete strängt taget omöjligt att frikoppla från denna kemiska förening som fått namnet diväteoxid. I detta förväntas jag konkret, symboliskt eller på annat vis tvätta dina fötter, och jag döper i alldeles vanligt, dock välsignat, vatten.

När jag är trött och sliten längtar jag till bergen, inte till vattnet. Jag är i själ och hjärta, av hävd och vana, sannolikt av börd – en inlandsmänniska. Vi inlandsmänniskor är måttligt intresserade av vidsträckta oceaner. Vore det livets mening att vistas i vatten så skulle vi alltjämt vara utrustade med gälar i stället för lungor, och simhud mellan fingrar och tår, inte sant? Nej, den fasta jorden under fötterna är inlandsmänniskans rätta plats.

Däremot uppskattar jag stränder. Gränsen mellan öppet vatten och land väcker någonting, frigör längtan, och kusterna som avgränsar hav och stora sjöar från land är ju från vattnet sett ett mål sträva mot. Trygghetens hamn ligger där som en befriare för den skeppsbrutne. Sett från land blir kusten i stället en utmaning. Ibland måste man lämna den och ge sig iväg, men alltid från kust till kust, från strand till strand, från hamn till hamn.

På tryggt avstånd från vatten på bergets topp dit jag tagit mig för att vila och tänka, men även från stränder vid öppna hav, flyter liksom himlen och vattnet ihop. Allt blir ett. När jag vänder mig om ser jag berg och skogar bakom berg och skogar – blått bakom blått – som också de flyter ihop med himlen när solen täcks av moln. Och så står jag där, bokstavligt talat i himlen, för den börjar ju här vid marken eller gör den inte det? Eller är den utanför atmosfären? Finns den? Om den börjar vid fotsulorna så är himmelriket redan här redan nu, det där som några av oss längtar och längtat till och kanske tror på eller inte. Det är nog i alla fall i alla fall ibland i alla fall en smula sant. Det vi strävar och längtar efter har vi redan, men vi ser det inte.

De få av oss som av olika skäl råkat bli till och råkat bli kvar här, på den 63:e breddgraden, har denna vinter med skilda grader av belåtenhet fått erfara verkligt rik förekomst av vatten i form av snö och is. Ordet vinter har för övrigt sin härkomst från det indoeuropeiska ordet för vatten och betyder ungefär ”täckt av vatten”. Jojo! För övrigt avskyr jag kyla och är tvärsäkert ämnad att bo vid ekvatorn. Har hamnat fel. Man får anpassa sig eller flytta. Jag anpassar mig. Just den här vintern har jag beslutat mig för att omfamna vintern och kylan med hela mitt väsen och till och med skaffat mig en snöskoter. Som jag ondgjort mig över skoterförare genom åren! Men det är väl så. När fan blir gammal blir han religiös. Jag älskar fruset vatten.

Håkan Toresson

Plus: "If We Were Vampires” med Jason Isbell and the 400 unit. Det går nog inte att skriva en vackrare kärlekssång.

Minus: Efter lysande ”Peaky Blinders” och ”Godless” är det hopplöst att hitta en serie som duger i tv-soffan.