Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Toresson: Jag försöker lyssna på P3 men det går inte

Jag lyssnar inte längre på P3. Jag försöker ibland men det går inte. Vad hände? Vi var ju nästan vänner. På den tiden, förr, spelades musik som jag i huvudsak uppskattade eller i vart fall begrep mig på. Låtarna framfördes av artister som jag kände till. I studion satt en (1) person och ledde programmet. Det flabbades inte så mycket på den tiden, och språket var någorlunda i enlighet med svensk grammatik. Jag tror att vi som då satt vi radioapparaterna uppfattade det som att programmen var ämnade för och riktade till oss. Numera tycks de vara burna av ett obegripligt självändamål. Vi är objudna gäster som tjuvlyssnar på ett gäng kompisar. De käkar chips, snackar skit och lyssnar på musik.

Jag vet att jag är gnällig. Jag vet att jag spetsar till det. Vad ska man annars med krönikor till?

Naturligtvis finns det en enkel möjlig orsak till min tilltagande känsla av främlingskap. Jag kanske helt enkelt är för gammal för P3. Det känns lite tråkigt. Häromdagen var jag ung och hade koll på läget. Jag googlar fram Tracks-topplistan 1998 och konstaterar att jag bland de 25 i topp endast är osäker på två artister (Five och Verve). På 2016 års jämförbara lista har hälften av artisterna gått mig spårlöst förbi. Men tack Gud för David Bowie och Metallica!

Min Lena brukar ibland och med varierande grader av allvar påpeka att hon faktiskt förälskade sig i och valde att säga ja till en hårdrockare med en ateistisk livssyn, medan hon nu tvingas leva med en kristen countryfantast. Jag tror att hon hade fel då och att hon i alla fall delvis har fel nu. Då var man syntare eller hårdrockare och det var inte mer med det. Min kristenhet låg förvisso i dvala. Dessutom var jag ungdomligt tvärsäker i så gott som alla frågor, stora som små, medan jag numera har svårt att ens formulera frågorna.

Naturligtvis lyssnar jag på hårdrock även nu (samma hårdrock som då, märk väl), men i den ädla medelåldern finns inga skäl att kategorisera sig själv som varandes det ena eller det andra. Jag är Håkan helt enkelt, och jodå, jag har upptäckt countrymusikens djup och bredd!

Tiden som jag kallar förr, min tid, var inte ett dugg bättre än den tid som är nu. Det är bara att erkänna. Förmodligen är det tvärtom. Vi är rikare i dag och då menar jag inte bara i monetärt avseende. Flödet av information är ofattbart, men tvingar oss att sortera, värdera och välja. Den teknik som är tillgänglig i våra händer kunde vi förr faktiskt inte drömma om. Mångfalden har exploderat. Det är fantastiskt och det är skrämmande. Är det konstigt att vi som lämnat ungdomen bakom oss ibland känner oss som invandrare i vår egen kultur? Vi har så mycket att lära och förstå, så mycket att upptäcka, så mycket att uppskatta.

En dag kanske också vi kan leva som man i alla fall tycks kunna göra i Londons hjärta, där folk av alla slag och från alla kulturer, burna av alla slags tro och föreställningar, lever sida vid sida. Där man kan heta lite vad som helst och se ut lite hur som helst och det är helt ok! Men P3 alltså… det finns väl ändå gränser?