Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Toresson: Vi har faktiskt inga medfödda kunskaper om hur man vårdar ett äktenskap

De allra flesta av oss lever i eller längtar efter att leva i en parrelation. Jag tycks behöva ett du att relatera till för att känna mig hel. Jag vet inte riktigt varför, men det finns en sorts oro i ensamheten. Jag behöver de där ögonen som möter mina, närvaron, rösten, huden.

Efter snart 34 år med Lena borde jag kanske utnämna mig till expert, men tyvärr. Be henne inte att rita en kurva över årens ups & downs! Dessutom saknar jag i princip erfarenhet av separation, och en sådan kanske krävs av en expert.

Som präst viger jag åtskilliga par varje år. Det är fint att välsigna kärlek och när de står där vid altaret och lovar så menar de varje ord. Men alla äktenskap upphör. Oftast i samband med dödsfall och då i genomsnitt efter ett 47 år långt äktenskap. En anmärkningsvärd siffra, men den sjunker nog över tid. Har de varit lyckliga då? Tja, det varierar ju. Men mera så nu än förr antar jag, eftersom samtidens kulturella klimat närmast uppmuntrar till skilsmässa. Det är mindre dramatiskt att bryta upp, på gott och ont. Ibland självfallet helt nödvändigt.

De äktenskap som upphör genom skilsmässa varar i snitt endast 11 år. 25 000 par tar varje år ut skilsmässa i Sverige. Jag ser två individer som möttes och blev förälskade. Deras relation fördjupades, och de enades om att slå följe genom livet. I vått och torrt, genom sorg och glädje, under förväntan och oro.

Åren gick. Vad var det för någonting som smög sig på? När gick åtrån, värmen och omsorgen förlorad? Och varför? Jag vet inte. Men jag vet att relationer behöver vårdas. Allt möjligt annat som vi tror att vi behöver kunna lägger vi stor möda på att lära oss. Men parrelationen sköter vi om som vore den en svärmorstunga!

Jag gissar att rätt mycket handlar om vad som ligger i ryggsäcken. På ett undermedvetet plan finns det något hos din kära som gjorde att du drogs till henne. Med honom vid din sida skulle du bli hel. Och så blev det. Men så började ryggsäcken kännas tung och skräpet plockades fram. Det som du älskade i går drev dig så småningom till vansinne. Här bröt ni upp, eller så kavlade ni upp ärmarna. Men hur gör man?Jag tror att man ska använda språket och säga det man tänker. Med omsorg och kärlek. När hon sagt att hon älskar mig, berömt mig för något jag sagt eller gjort, när hon lyssnat till mina triviala tankar, när hon kysst mig i nacken och skrattat åt mina dåliga skämt – då kan hon kritisera mina tillkortakommanden och jag lyssnar och tänker att det ligger någonting i det hon säger. Och om det ändå blir torrt, irriterande och frustrerande? Hur berättar man för sin partner att relationen inte är bra på ett sådant sätt att hon orkar lyssna i stället för att börja gräva skyttegravar? Vilka ord bär? Och vi som är Stonewallers, vi som drar oss undan eller tiger som muren, hur ska vi hitta tillbaka till ordens befriande kraft? För utan språket går det nog inte.

Till sist kan du hålla dig fast vid hoppet. För det är ett otvetydigt faktum att den du en gång har älskat, kan du älska igen. Om du vill.

Plus: Åtskilliga separationer utmynnar i en varm livslång vänskapsrelation.

Minus: Åtskilliga äktenskap borde aldrig ha ingåtts.