Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hålet i mitten av livet

Annons

Första gången själv på stan, det var stort. Jag kommer ihåg det som att jag var åtta år gammal, antagligen var jag ett par år äldre. På egen hand fick jag lov att gå gågatan fram, vända vänster vid Stortorget och gå ner mot Hobby-Boden. Där köpte jag manicklar för månadspengen. Det räckte till några stora S-manicklar. De var rosa. Östersund kändes som världens största stad och jag var stor. I alla fall stor nog att gå själv och handla manicklar.

Den känslan var nog större än den jag fick när jag klev ut på Manhattan i New York för ett par år sedan. NY var mäktigt, det är inte det, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag handlade först där. De rosa S-manicklarna å andra sidan, de kommer jag aldrig att glömma.

Den första delen av våra liv går åt till ett ständigt strävande framåt. När vi är små vill vi sååå gärna bli stora. Varje födelsedag var ett steg närmare ett givet mål: Att bli stor. När vi går ut sexan väntar högstadiet. Då tillhör man äntligen den stora ligan.

Efter högstadiet väntar gymnasiet, jag hade darr i knäna och ett huvud surrande av förväntningar första gången jag klev in i Wargentinsskolans aula. Det här hade jag ju valt själv, vilken skola jag skulle gå och vilka ämnen jag ville läsa. Dessutom skulle man hamna i samma klass som elever från olika delar av staden och länet. Nästan vuxen kände jag mig där jag satt vid uppropet. Härligt.

Efter studenten väntade fortsatta studier. Ytterligare ett trappsteg på den mentala stege man klättrat på sedan barnsben. Efter examen var nästa mål självklart, ett jobb. Med lite resor emellan kanske. Sedan barn och eventuellt ett hus med tillhörande stor eller liten gräsplätt.

Så har det sett ut för mig och de allra flesta andra svenskar.

Men sen då? Tanken slår mig när jag inser att om några år är trappstegen antagligen slut. Vad händer då målen med skola, utbildning, jobb, hus och barn är uppnådda? Då uppstår ett hål på en 25–35 år medan man väntar på nästa steg, pensionen.

Hur fyller man ut det stora hålet med något vettigt? Räcker det att se sina barn växa upp och förhoppningsvis bli vettiga människor, kanske byta jobb någon gång och kanske flytta till ett nytt hus om man får lust? Packa ryggsäcken och ge sig ut på en jordenruntresa någonstans där i hålets mitt? Grilla fina sommardagar och åka skidor fina vinterdagar?

Vad händer om det inte räcker?

Min oro lättas inte när Folkhälsoinstitutets nya hälsoenkät visar att 40 procent av rikets kvinnor har svåra besvär av oro, ängslan och ångest. Befinner sig de kvinnor, och de 26 procent av männen som mår dåligt, i det stora hålet mellan utbildning/barn/hus/jobb och pensionen undrar jag? Antagligen inte alla, men ändå, ser ni mönstret?

Jag har några år på mig att lösa dessa existentiella frågor, sedan kanske jag också blir en siffra i ohälsostatistiken. Hjäääälp.

Mer läsning

Annons