Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håll ut! Det kommer alltid en ny vår

Tacksamhetens snöflingor faller över land och stad. Det känns plötsligt orört, rent på något sätt.

Annons

Vi ges en andra chans, så känns det. En ny möjlighet att ställa till rätta, tänka nytt, börja om. Snön ger oss ett förlåtande täcke att krypa under. Vi som gör våra trevande försök att bli mer tacksamma kan se snöandet, det milda och fina, men också det vresiga och lapphandskstora, som ett sätt att faktiskt komma till ro med livet som det är. Vi vet att det gråa och fula finns där, att vi inte behöver gräva djupt i snön för att se att det mesta i grunden är grått. Vi vet det, men vi behöver för den skull inte fastna med blicken och tanken där.

Man kan, åtminstone för en stund, försöka glädjas åt det fina med att det fula döljs. Solen kråmar sig trots allt bättre i snö än i smuts. Man kan, åtminstone för en stund, försöka hitta en strimma av tacksamhet över att allt förnyas, gång på gång. År efter år - det kommer alltid en ny vår. Livet är på sitt sätt en schlager. År rimmar på vår och höst rimmar på tröst. Rimmen är lika eviga som kretsloppet, även om solen går i moln och den första vinterstormen ser ut att bryta ut vilken sekund som helst. Kanske nu. Men, gott folk, håll ut, för det kommer alltid en ny vår. 

Det kommer alltid en ny vinter också, och det kommer en sommar och vips så är det höst igen. Allt byter färg och form, och det sker inte av en slump. Inget lämnas åt slumpen. Oktober ser så gott som alltid ut som oktober alltid har gjort. Och vi ska bara inte prata om november...

Tråkigt med regelbundenhet? Nej, inte alls. Det finns en trygghet i att naturen gillar mönsterpassning. Kanske särskilt när världens tillstånd är minst sagt föränderligt. Ens eget tillstånd likaså. Därför är det bra att januari följs av februari och att efter solsken kommer regn. 

Min mamma som inte var en stelfrusen svensk, klagade ofta över vädret. Det var alltid för kallt, utom när det var ännu kallare. Ibland var det för regnigt, ibland snöade det för mycket. Jag minns att jag redan som barn tänkte att sådär ska då inte jag hålla på och klaga på vädret. Det är bara dumt, för man kan ändå inte göra något åt det. Då, när jag ännu var ett barn, visste jag inte att det kan man visst, till viss del. Men klimathot och storpolitik och återvinning och cykla till jobbet, var inget jag funderade på då. Nu vet jag att jorden har ständig feber och svår huvudvärk av avgaser och annat skit som vi människor släpper ut. Snart ser inte november ut som november längre…

Men, för att återknyta till min väderkänsliga mamma; klaga på vädrets lekar, gör jag sällan. Även om jag oss emellan, säg det inte till någon, tycker att vintrarna är för långa och vårarna för korta. Men klagar gör jag inte. Nej, sån är inte jag. Jag är så tacksam så för snön som bara faller.