Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han är sannerligen uppstånden – bara mera grälsjuk och pompös

Jag hade sparat den till en särskilt dag i mitt liv, eftersom jag visste att han skulle dö och jag visste att jag skulle bli sorgsen, men i juli i år, under en av de varmaste dagarna, tyckte jag att jag var redo.

Annons

Trettiofem, tänkte jag, jag fyller trettiofem i år och det är ljusa, ljumma nätter och ingen kan leva för evigt. Nu klarar jag att förlora min vän.

Så jag plockade fram Curtain – Hercule Poirot's last case.

Från början till slut tog mig boken en hel dag.

Solen gassade ute och jag låg under precis under plåttaket och svettades.

Och ja, han dog och ja, jag blev sorgsen. Mycket sorgsen.

Min vän, som sagt, och min räddare i nöden, Hercule Poirot, som tröstade mig den där vintern som tycktes svartare än alla andra och utan slut.

Den vintern läste jag alla Poirot jag kom över.

Jag sökte igenom Blocket, Ebay och Tradera i ständig jakt på tummade, engelskspråkiga pocketutgåvor (min vän låter alltid lite underlig i svensk översättning) och säkerställde att jag hade en aldrig sinande ström av Poirotdeckare på sängbordet.

Jag läste en, den tog slut, och jag tog upp nästa.

Agatha Christie blev en slags Scheherazade för mig – så länge hon fortsatte att berätta om giftpilar, tekoppar, rosbuskar, strypmord, underliga testamenten, giriga män och tjuvlyssnande hembiträden, så länge fanns det hopp.

Min trygghet, min förvissning om att dagarna och nätterna fortsatte att komma och gå, vilade i att Hercule Poirot, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp väntade på mig vid sängen varje kväll.

Ibland handlar ju livet så mycket om att stå ut med brödtexten i väntan på de storslagna ögonblicken, och till slut blev det en slags vår igen, men det var den vintern jag påmindes om när Poirot dog – i mina armar, som det kändes – i somras.

För att mildra sorgen började jag genast om med den första Poirotdeckaren, The Mysterious Affair at Styles. Böckerna tillåter ju det i högre grad än den så kallade verkligheten att man börjar om och upplever alltihop igen.

Fast nu har förstås Hercule också återuppstått på riktigt.

För ett par veckor sedan släpptes den nya Poirotdeckaren, den första skriven av någon annan än Dame Agatha själv, efter många år och åtskilliga förhandlingar om rättigheter och diskussion om lämpligheten i att låta någon annan ta över en litterär karaktär.

Sophie Hannah blev den som fick äran – eller ska vi kalla det bördan? – och nu har The Monogram Murders kommit ut och jag har läst den.

Inte utan bävan, förstås. Jag var orolig för att hon skulle ha misstolkat, kanske till och med misshandlat, min vän på de nya boksidorna.

Nog för att Dagens Nyheters recensent Lotta Olsson undrade om detta var "en gräslig karikatyr av någon som alltid avskytt Poirot" men så farligt tycker jag inte att det är. Själva mordgåtan är snårig, men nu är det ju inte detaljerna utan innerligheten som avgör vänskapen, och jag blev faktiskt riktigt glad över att återse mon ami Poirot igen – även om han är ännu mer grälsjuk och pompös hos Hannah än hos Christie.

Vem vet vad han har gått igenom sedan vi sågs på sängkanten den där vintern.

Annons