Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han fick sitt första jobb som 10-åring

Kåre Månson föddes in i ett smärre bioimperium. Fadern var Östersunds genom tiderna störste biografägare. Han ägde biografer som Metropol, Royal och Centralbiografen.

Annons

Runt förra sekelskiftet skedde filmvisningar först genom kringresande entreprenörer. De tog oftast rygg på de marknadssällskap som reste runt i landet.

Första gången rörlig film visades i Östersund var i augusti 1897 och det ska ha skett på Grand hotel.

Annars blev godtemplarhusen de mest frekvent platserna för dessa tillfälliga visningar. Redan i januari och februari 1898 fick Östersunds godtemplarhus, alltså nuvarande Gamla teatern, ikläda sig den rollen.

fasta biosalong öppnade 1904. Den låg alldeles nedanför ÖP-huset, mellan Biblioteksgatan och Prästgatan. Det rörde sig om ett pyttelitet rum i ett gammalt trähus. Biografen fick det anslående namnet S:t Louis, möjligen beroende på den världsutställning som samma år hölls i den amerikanska staden.

Nåväl, träkåken revs och här byggdes senare Hotel Standard, som fick en egen biosalong.

Tvärs över Prästgatan byggdes så det pampiga Centralpalatset och där fanns under en kort tid biografen Suecia.

Samtidigt fanns nu också Maraton-Salongs-Eläktrografen samt Östersunds biografteatern. Det var den senare som blev grunden för Bio-Månsons dynasti. Den första salongen låg på Storgatan, ungefär mitt emot Riksbankens gamla lokaler.

Månson öppnade sedan Scala på Prästgatan, på den plats där Kärnan nu ligger. Sedan kom Norden, som sedermera blev Royal. I Centralpalatset, längs Biblioteksgatan, drev han Centralbiografen.

Kronjuvelen i Månsons imperium var ändå Metropol med sina 500 platser.

– Vi bodde själva en våning upp i huset och där hade dessutom flera ur personalen sina bostäder. Exempelvis bodde där två maskinister och en vaktmästare, minns Kåre Månson.

var det en avancerad procedur att förse Östersund med ett jämnt och någorlunda fräscht filmutbud. Bio-Månson fick med jämna mellanrum resa till både Stockholm och Köpenhamn för att förhandla åt sig hyresavtalen.

Lika viktiga som huvudfilmerna var förspelet – ett ord som i dag fått en något förskjuten betydelse. Filmernas förspel var journalfilmer som visade nyheter, helt enkelt ungefär som dagens tv-nyheter. Dessutom borde det alltid finnas med något tecknat. Karl-Alfred var en pålitlig publikdragare.

Fadern öppnade sin första biograf 1907 och själv är Kåre född 1931. Det innebär att han var i 10-årsåldern, och med den tidens mått någorlunda arbetsför, under andra världskriget. Just andra världskriget var en av svensk biofilms verkliga guldåldrar.

Dels behövde folk roa sig i största allmänhet, dels fanns det inte minst i Jämtland goda chanser att göra sig förtjänster genom exempelvis vedförsäljning. Det fanns pengar, så på bred front gick folk på bio.

– Själv fick jag alltså mitt första jobb. Med låda på magen gick jag runt och sålde godis, minns Kåre.

var inte en position att ringakta. Särskilt inte under krigstider när det rådde brist på det mesta.

– Höjdaren var när vi fick in Marabou chokladkakor. Dem sålde vi för 25 öre och vi försäljare fick gå upp till pappa som noggrant prickade av hur mycket var och en fått ut, berättar han.

Också i själva salongerna har utvecklingen varit slående, fram till dagens många små krypin. Fram till ungefär 1960-talet skedde filmvisningarna helst i anslående biopalats. Metropol hade exempelvis ett orkesterdike, som mest satt där tio musiker och spelade under föreställningarna. I kontraktet stod att Månson skulle hålla med rätt noter till respektive film.

– Sedan krymptes orkestern ned tills det bara återstod en pianist, berättar Kåre.

I början av 30-talet slog ljudfilmen igenom.

– Från början satt maskinisterna med stenkakor som skulle köras igång i exakt rätt ögonblick, säger han.

Slag i slag kom sedan nymodigheter som färgfilm och cinematoskop, alltså bredbild.

– Många gånger larmades det om att biofilmen skulle gå under. Första gången var på 1920-talet när radion kom, man trodde att den skulle konkurrera ut biograferna. Men vi stod emot ändra fram till 60-talet när tv:n slog igenom, konstaterar han.

Då tog Kåre över driften av bolaget, fast det här var således den period när biotittandet så som man då lärt känna det sakta men säkert gick i graven.

– 70-talet var inte roligt. Vi var tvungna att visa exempelvis danska porrfilmer för att hålla rörelsen igång. Det var usel kvalitet både på det som visades på duken och själva filmkopiorna. Många gånger fick maskinisterna sätta igång och laga filmen under pågående visning, säger Kåre.

– Och mycket skit fick man ...

1977 bestämde sig Kåre för att packa ihop och därmed gick epoken Bio-Månson i graven.

– Jajajmen, utan tvekan var det ”Prinsessa på vift” från 1953. Det var med Audrey Hepburn och Gregory Peck i huvudrollerna. Den visade vi i 25 veckor. Innan jag slog igen hann jag faktiskt med att själv få köra en av de allra största succéerna – ”Gudfadern” som gick i närmare 20 veckor.