Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Han hittade örnboet till slut

I våras slogs det fast. Fortfarande inga tecken på häckande örn i Munkflohögen. Vindkraftsplanerna kunde fortsätta.
Nu har naturfotografen Andras Ringnér hittat det han länge misstänkt. Ett örnbo.

Annons

Andreas Ringnér är en hängiven naturfotograf. Han kommer från Munkflohögen. Att han känner till skogen runt byn är inte så konstigt.

Nu har han färska bilder på det han misstänkt länge - ett örnbo, mitt i det område som ska bli den nya vindkraftparken. Dessutom med en levande unge och kvarlevorna av en på marken under.

– Många av de planerade snurrorna berörs av det här boet, säger han.

2010 godkändes planerna på 27 vindkraftkraftverk söder om byn Munkflohögen i Östersunds kommun. Året innan hade en fyra dagar lång örninventering visat att det inte fanns några tecken på kungsörn.

Men i och med att bolaget ansökte om att få bygga sina snurror högre än planerat, 180 meter i stället för 150, blev det omtag på processen. Och Andreas örnobservationer som han hade bildbevis på från åren 2012, 2013 och vintern 2014, gjorde att bolaget tvingades till en ny inventering.

Innan den var gjord kunde inte länsstyrelsen i Västernorrland fatta beslut.

Resultatet från den åtta dagar långa inventeringen under vårvintern i år visade flera örnar som flög förbi utanför den planerade parken. Men inga tecken på en förberedande häckning.

Den begränsning som gäller för vindkraftverk är att man kan hitta ett örnbo. Närmare än två kilometer från ett bo ska det inte stå snurror.

Länsstyrelsen i Västernorrland har nu fått något nytt att tänka på innan de har hunnit lämna besked om verken får byggas högre. För Andreas Ringnér hittade nyss beviset för det han misstänkt hela tiden.

– Jag skrek i en minut när jag såg boet, säger han.

Sedan ÖP skrev om Andreas förra observationer har han fått både skäll och beröm. Men också många tips som visar att han inte är ensam om att ha sett örn.

I somras kunde han på det viset ta bilder på en ståtlig örnunge mitt i ett bo i toppen av en tall. Men det var fortfarande inte i direkt närhet av den planerade parken.

– Jag fick en nytändning av det och tänkte att jag skulle fara ut en sväng igen.

För cirka en vecka sedan hörde Andreas ljudet av en unge. Han följde det ljust pipiga ljudet och fick syn på fågeln. Han tänkte han att den inte kunde vara långt hemifrån. Men något bo upptäckte han aldrig.

Han åkte tillbaka förra helgen.

– När jag steg ur bilen hörde jag ungen igen och såg att den satt i samma gran som sist. Jag gjorde en cirkel utifrån granen och började gå och leta i en tajtare och tajtare ring.

Trots det var det ändå en slump som fick Andreas att komma rätt. Han lyfte blicken när han var på väg tillbaka till bilen. Och där var det. Mitt i en – gran!

– I skolböcker står det att det ska vara en tall på flera hundra år, men sådana finns ju knappt längre. Kungsörnar har det inte direkt lätt, säger han och visar satellitbilderna över Munkflohögen där endast små bitar av gammelskog finns kvar mellan hyggena.

Två sedan tidigare okända revir nära Munkflohögen. Det talar för sig självt menar Andreas som inte riktigt vet vad han förväntar sig nu.

– Men jag tycker att rutinerna för örninventeringar ska ses över. Det kanske ska få ta längre tid. Och hur länge ska man få ha ett tillstånd innan man bygger vindkraftparken? Det här örnparet verkar ju produktiva, jag fotade en årsunge redan 2012, det kan vara samma föräldrar.

Hur kändes det när du hittade boet?

– Jag kände mig mest lättad. Det har ju gnagt i mig att folk inte har trott på mig. Det har ringt folk hem till mina föräldrar och sagt ”du ska inte inbilla mig att det finns örn på Munken”. Undrar man något kan man ringa mig i stället för mina föräldrar.