Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hans Lindeberg: Tanken på att inte få styra över ett sista farväl skrämmer mig

Artikel 10 av 13
Massgraven på Frösön
Visa alla artiklar

En berättelse som följer mig efter månaderna med rapportering om Coronapandemin är den från Kristina Guldbrandsson.

Hon arbetade under våren och sommaren som undersköterska på tillfälliga covidavdelning 2 på Östersunds Sjukhus.

Det allra svåraste var att följa anhöriga som tvingades ta ett sista farväl av döende patienter.

– De fick gå in och vara där hur länge de ville, men när de gick ut därifrån fick de inte komma tillbaka mer, berättade hon när ÖP:s reporter Petter Hansson Frank intervjuade henne i september.

Antalet begränsades till två per svårt sjuk patient och de anhöriga var iklädda full skyddsutrustning under det sista besöket.

Den allra svåraste biten att hantera sorgen

Kvar till slutet fanns sedan Kristina och hennes kollegor som gjorde vad de kunde för att hålla kontakt med bilder och telefonsamtal.

Kristina beskrev det som den allra svåraste biten att hantera sorgen över familjerna som inte fick vara tillsammans.

– Jag är så mån om att sista tiden i en människas liv ska vara så fin som möjligt, men nu kunde vi inte påverka det, sa hon om sina erfarenheter.

"För att ingen människa ska falla i glömska".

Så inleddes en artikel i måndags skriven av vår kulturredaktör Marcus Berglund.

Begravdes namnlösa i en anonym massgrav

Artikeln innehöll en lista över 58 patienter som föll offer för ett massivt utbrott av Spanska sjukan på mentalsjukhuset Frösö sjukhus hösten 1918.

Den berättade om Agda som dog 31 år gammal, Olaua från Östersund som blev 42, Sara Konstatina från Hotagen 28 år gammal och Algot Julius som kom från Lit och levde tills han blev 38 år.

Minst ett 40-tal begravdes namnlösa i en anonym massgrav på Västra kyrkogården vid Frösö Kyrka. Under en tid när vård och omsorg av psykiskt sjuka eller människor med funktionsnedsättning ofta bestod av att gömma undan på stora institutioner.

Fram till nu har deras gravplats varit okänd.

Hur döden ser ut när den inte längre är privat

Namnen på dödsoffren säger att det var en annan tid. För drygt 100 år sedan drabbades Östersund hårt av pandemin Spanska sjukan.

Det går förstås inte att jämföra med coronapandemin men det går att dra en parallell: Hur döden ser ut när den inte längre är privat utan en del av en massiv pandemi.

Att ta farväl på distans, i gummihandskar

För mig är tanken svår att inte själv så långt det är möjligt kunna påverka stunden när det är dags att ta ett sista farväl av nära och kära.

Ändå är det precis vad många anhöriga har tvingas till nu. Att inte kunna sitta med, finnas till hands, prata, krama och dela sorgen. Att ta farväl på distans, i gummihandskar, bakom plastvisir.

Vad betyder det för möjligheten att bearbeta och leva vidare?

Även det är en fråga som behöver lyftas fram när skadorna av coronapandemin ska räknas samman.

Det får aldrig glömmas bort.

Läs mer

CORONA-TV: Problem när vården delas upp på kommun och region – drabbar patienterna

Hans Lindeberg: Ett hål som kom från ingenstans och river upp allt igen

Hans Lindeberg: Stod utflykten till Walter Reed-sjukhuset i Trumps valsåpamanus?