Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans Mebius

När Hans gick bort i början på oktober hade han just lagt sista handen vid sitt senaste bidrag till den samiska forskningen, en artikel i en vitbok om samernas religion.

Annons

Samerna, deras liv och religion var ett av Hans stora intressen och han skrev både sin doktorsavhandling och ett stort antal böcker med stor kunskap och engagemang. Han var docent i religionshistoria och betraktades som en nestor bland sina forskarkollegor inom området inhemsk samisk religion och hans avhandling och böcker används som kurslitteratur vid universiteten runt om i Norden.

Han hann däremot inte läsa färdigt alla åtta böckerna i Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, dock sju av dem och självklart på franska. Hans var en framstående lingvist och behärskade förutom franska, även tyska, italienska, engelska och studerade under Uppsalatiden semitiska språk, arameiska och hebreiska samt lulesamiska för sin avhandling.

Inte nog med det, Hans skrev en bok om Jämtlands orkidéer, han var en duktig amatörfotograf, en god kock, var färdledare i Abisko i yngre år och körde under sina år i Bohuslän sin snipa, med bara en välfungerande hand dessutom.

Hans föddes i Gävle 1931 och fortsatte efter gymnasiet sina studier i religionshistoria vid Uppsala universitet. Hans håg stod dock lika mycket till läraryrket som till forskarvärlden och kom att ägna hela sitt yrkesliv åt folkhögskolor; Medlefors, Grebbestad, Klarälvdalen och Birka folkhögskola i Jämtland. Hans arbetade som lärare men mesta tiden, närmare trettio år, som rektor. Tydlig och rättvis och med ett stort patos för folkhögskolans idé; bildning åt folket och en möjlighet till revansch för de elever som behövde en andra chans i sina studier.

Både personal och elever vittnar om Hans empatiska förmåga; han kunde se både styrkor förbättringsbehov hos människor han mötte och var också omvittnat orädd att tala allvar med människor när det behövdes.

Hans var i det privata livet lika tydlig som han var i sitt rektorsarbete. Vi behövde aldrig tvivla på vad han tyckte och tänkte om det mesta som hände i samtiden. Hans var alltid påläst och engagerad i den dagsaktuella politiken, i det kulturella livet, i forskningsvärlden men även i populärkultur och sport. Han var dessutom varmhjärtad och rolig och en mycket vänfast person.

Vi är många som saknar Hans: hans trolovade Görel, hans tre barn Anders, Johan, Erik med familjer. Hans hade även en dotter, Lena, som gick bort 2010.

Vi andra som hade förmånen att ingå i Hans vänkrets kommer att minnas alla samtal, trevliga middagar, roliga resor och fina vistelser, både på Frösön och i Hans och Görels andra hem på Gotland.

Personligen kommer jag allra mest att sakna alla telefonsamtal vi hade genom åren. Det var vindlande konversationer om stort och smått, om politik, kulturen, skrivandet, kärleken, kvinnorna; ja, allt som var spännande och roligt att prata om. Häromdagen sökte jag Hans nummer på displayen för att slå en signal innan jag kom på – det går ju inte längre...

… det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en iskall, gråkall vind.

Vi får i saknaden trösta oss med några visdomsord som en forskarkollega till Hans skrev:

"För det är som man brukar säga inom den samiska traditionen, att så länge som en avlidens namn, person och gärning är levande, så finns personen mitt bland oss."

I den meningen kommer Hans att finnas kvar hos oss länge.

Håkan Jönsson