Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är fler röster om ÖP-liret:

/
  • Tobias Näslund, 15 år, Hissmofors:— För mig är ÖP-liret barndomen. Det var inte så seriöst då, man spelade för att vinna, men tänkte inte så mycket på själva fotbollen.
  • Felix Persson, 15, Dvärsätt:– Det var ju där man började och de flesta har väl spelat där. Utan ÖP-liret vet jag inte om jag hade spelat i dag.
  • Malin Rasteby, 18 år, Frösön:
– Det är bara positiva tankar som kommer. Jag minns mest när vårt flicklag åkte runt och spelade och det var så roligt.
Det var ett bra sätt att komma in i fotbollen.
En annan sak med ÖP-liret var ju att vi också fick bestämma ett namn på laget, det blev en identitetsgrej där vi kände att ”det här är vi!”. Vi bestämde att vi skulle heta Frösö Palace Girls.
Ni får aldrig lägga ned ÖP-liret!
  • Ylva Novén, 39, slalomstjärna och TV-kommentator, Frösön:
– Det var ju ÖP-liret man längtade efter hela vintern. Det var jättekul när vi från Frösö Flowers samlades till träningar och matcher. Vi var ett gäng småflickor som tyckte det var så roligt. Vi var nog ganska bra och jag tror att vi vann ÖP-liret ett år. Jag insåg dock när jag blev litet äldre att jag inte var så bra med bollen men jag var ju ganska bra på att springa och störa motspelarna. ÖP-liret var en fin tid när även föräldrarna följde med på bortamatcherna och hejade. På den tiden åkte man som längst till Ås.
  • Ylva Nowén, 39, slalomstjärna och TV-kommentator, Frösön:– Det var ju ÖP-liret man längtade efter hela vintern. Det var jättekul när vi från Frösö Flowers samlades till träningar och matcher. Vi var ett gäng småflickor som tyckte det var så roligt. Vi var nog ganska bra och jag tror att vi vann ÖP-liret ett år. Jag insåg dock när jag blev litet äldre att jag inte var så bra med bollen men jag var ju ganska bra på att springa och störa motspelarna. ÖP-liret var en fin tid när även föräldrarna följde med på bortamatcherna och hejade. På den tiden åkte man som längst till Ås.
  • Christian Hamberg, 16, Östersund:– Matcherna! Och ha kul. Det var mer lek då och inte så seriöst. Nu är det mer att man utvecklas.Amanda Löfgren, 15 år, Frösö IF:– Jag kommer ihåg de första åren med Frösö Arsenal. Då spelade vi tillsammans med killarna. Det var mycket roligare än att bara spela med tjejer. Det borde vara mer av det.
  • Ulf Tjernström, Östersund, 44, f.d allsvensk storspelare (nu ledare i ÖFK):– ÖP-liret var viktigt för vårt lag. Jag flyttade till Östersund från Kramfors som 13-åring och vi spelade ett par år i ÖP-liret. Sedan hoppade vi över det sista året för att spela i sexan för att få motstånd. Vi hade en mycket bra årgång med spelare som Morgan Persson, Kenth Persson, Hasse Eskilsson och Björn Hemmingsson. När vi spelade med landskapslaget kom vi fyra i Sverige.
  • Love Öien, 16, Ås:– Det var så roligt, men jag har inget direkt minne från någon match eller så.Anders Eriksson, Hede IK (pojkar division II):– ÖP-liret är speciellt för där får man spela oavsett nivå. Allla får vara med och man utvecklas hela tiden. Det är först när man blir 15,16 år som det blir allvar. Ett eget minne jag har är från hemmamatchen mot Sundsjö när vi ledde med 3-0, släppte upp dem till 3-3 och så avgjorde jag till 4-3 i slutet. Eftersom vi var outsiders då kändes det stort.
  • Anders Eriksson, Hede IK (pojkar division II):
– ÖP-liret är speciellt för där får man spela oavsett nivå. Allla får vara med och man utvecklas hela tiden. Det är först när man blir 15,16 år som det blir allvar. Ett eget minne jag har är från hemmamatchen mot Sundsjö när vi ledde med 3-0, släppte upp dem till 3-3 och så avgjorde jag till 4-3 i slutet. Eftersom vi var outsiders då kändes det stort.
  • Roger Hansson, 40, Lit (tränare för IFK Lits flickjuniorer):– Vi hade en väldigt stark årgång i 68:orna som åkte in till stan och tampades med Mats ”Fimpen” Palmqvist och Niklas Jönsson och de andra duktiga spelarna i Ope bland annat. Vi vann ofta fast vi nog ansågs vara ”bönderna från landet” som kom till stan.
  • Lasse Pettersson, 44 år, tränare för IFK Lugnvik Boys:– Jag spelade i ÖP-liret från det jag var sju år. Det var i IFK Dynamo Kiev under legendariske Thomas Fessés ledning. Han hade ett enormt engagemang, som jag själv försöker ta efter som ledare i dag.
  • Ismael Strömstedt, 15, Mörsil:– Det var mycket glädje och lite allvar. Jag spelade med Alsen och vi vann mycket. När vi spelade på Bleckåsvallen var det alltid mycket folk och många föräldrar.
  • Petter Åkesson, 15, Frösön:– Gamla goda tider! Sjumanna på Frösön med tränaren Peter Westerlund. Det var det som fick mig att börja spela fotboll.
  • Max Andréasson, 17 år, Digernäset, ÖP-lirsdomare:– Jag spelade i Orrviken Arsenal och det jag först kommer att tänka på är sommar, roligt och att träffa kompisar. Och så att vi hade en mycket bra tränare i Åke Högmark. Jag tänker också på när jag som liten fick priset ”Dagens kämpe” i Orrviken cup och jag trodde att de verkligen hade sett hur jag kämpat i matcherna, men så fick jag höra att priset var utlottat. Då var det inte lika kul.
  • Frida Hedqvist,
Ås, spelar för ÖDFF:
– Det var när vi i Ås Senoritas åkte till Kälarne och det visade sig att de hade en lekpark med gungställningar alldeles intill fotbollsplanen. Vi gick dit och alla lekte och hade jättekul och glömde bort tiden och varför vi var där. Och när domaren blåste igång matchen var det flera spelare som fortfarande gungade.
  • Zackaria Strömstedt, 16, Mörsil/Östersund:
– Det var mycket vinster och jag var en riktig striker som gjorde många mål, typ fyra mål i varje match. Jag spelade med Alsen. Det var också lite tävlan mellan mig och brorsan om vem som skulle göra flest mål. Det är starka minnen.
  • Hrönn Hedin, 14 år, Östersund, spelar med Åzö:– Det första jag kommer att tänka på är när vi vann över Frösön i somras. Det var direkt efter sommaruppehållet och vi vann med ett mål. Det kändes väldigt bra.
  • Zackaria Strömstedt, 16, Mörsil/Östersund:– Det var mycket vinster och jag var en riktig striker som gjorde många mål, typ fyra mål i varje match. Jag spelade med Alsen. Det var också lite tävlan mellan mig och brorsan om vem som skulle göra flest mål. Det är starka minnen.
  • Maud Bernhagen, jobbade på ÖP-sport 1989-1994:
– Jag kommer ihåg det eviga trixandet och fixandet när alla lag skulle fotograferas. Det jobbet låg ute på entreprenad och fungerade olika smärtfritt olika år. Men engagemanget från deltagande spelare och föräldrar var lika stort hela tiden.
Det här var före Internet.
Många – och då menar jag MÅNGA – föräldrar ringde och ville ha egna papperskopior på sitt barns lagbild.
  • Anton Landgren, 17, Häljesund:
– Det var där man började känna på fotbollen och det började bli organiserat. Som riktigt liten spelade jag i Häljesund/Kvitsle IF, sedan i Järpen.
  • Daniel Andersson, 17, Östersund:
– ÖP-liret var en speciell känsla, litet spänning och litet nervositet, och så kolla tidningen efter tabellerna. Då betydde det ganska mycket. Jag spelade i Ope Villa de första åren.
  • Annelie Andersén, f.d. spelare i Ope, tränare, landslagsledare:
– Mitt ÖP-lir är många hårda tuffa kamper på Brunflos grusplan. Det var extremt viktiga matcher som jag verkligen såg fram emot. ÖP-liret var viktigare än glass och läxor.
  • Sanna Bergvall, 17, Ragunda:
– Jag tänker på mitt gamla lag Green Tigers och den mysiga stämning vi hade i laget när vi åkte runt och bjöd motståndarlagen på match. När vi skulle möta Frösön minns jag att vi spelade i en nedförsbacke bakom ett villaområde på Frösön. Men vi brydde oss inte så mycket, det som var roligt var att spela match och det var det viktigaste.
  • Annie Björklund, 18, Östersund:
– Första känslan är att det var roligt och att det var där jag lärde mig grunderna. Sedan kommer jag också ihåg att jag tacklade till en tjej och det var jag som blev jätteledsen.
Då spelade jag i IFK Celtic.

Annons

– Det är bara positiva tankar som kommer. Jag minns mest när vårt flicklag åkte runt och spelade och det var så roligt.

Det var ett bra sätt att komma in i fotbollen.

En annan sak med ÖP-liret var ju att vi också fick bestämma ett namn på laget, det blev en identitetsgrej där vi kände att ”det här är vi!”. Vi bestämde att vi skulle heta Frösö Palace Girls.

Ni får aldrig lägga ned ÖP-liret!

– Det var när vi i Ås Senoritas åkte till Kälarne och det visade sig att de hade en lekpark med gungställningar alldeles intill fotbollsplanen. Vi gick dit och alla lekte och hade jättekul och glömde bort tiden och varför vi var där. Och när domaren blåste igång matchen var det flera spelare som fortfarande gungade.

– Mitt ÖP-lir var IFK Girl Power och all gemenskap på och kring matcherna. Vår tränare Anita blev som en lagmamma och vi kände oss astrygga med henne. Hon såg alla och jag kände att min närvaro gjorde skillnad. Så i slutet på en säsong berättade hon att hon skulle lägga av. Det slutade med att alla satt och grät.

– Jag kommer ihåg det eviga trixandet och fixandet när alla lag skulle fotograferas. Det jobbet låg ute på entreprenad och fungerade olika smärtfritt olika år. Men engagemanget från deltagande spelare och föräldrar var lika stort hela tiden.

Det här var före Internet.

Många – och då menar jag MÅNGA – föräldrar ringde och ville ha egna papperskopior på sitt barns lagbild.

– Det var där man började känna på fotbollen och det började bli organiserat. Som riktigt liten spelade jag i Häljesund/Kvitsle IF, sedan i Järpen.

– ÖP-liret var en speciell känsla, litet spänning och litet nervositet, och så kolla tidningen efter tabellerna. Då betydde det ganska mycket. Jag spelade i Ope Villa de första åren.

– Mitt ÖP-lir är många hårda tuffa kamper på Brunflos grusplan. Det var extremt viktiga matcher som jag verkligen såg fram emot. ÖP-liret var viktigare än glass och läxor.

– Jag tänker på mitt gamla lag Green Tigers och den mysiga stämning vi hade i laget när vi åkte runt och bjöd motståndarlagen på match. När vi skulle möta Frösön minns jag att vi spelade i en nedförsbacke bakom ett villaområde på Frösön. Men vi brydde oss inte så mycket, det som var roligt var att spela match och det var det viktigaste.

– Första känslan är att det var roligt och att det var där jag lärde mig grunderna. Sedan kommer jag också ihåg att jag tacklade till en tjej och det var jag som blev jätteledsen.

Då spelade jag i IFK Celtic.

Mer läsning

Annons