Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Har vi hamnat i 80-talet igen?

Det jagas u-båtar i svenska farvatten igen. Om det nu verkligen är u-båtar, förstås.

Annons

Ingen verkar egentligen vilja ge något klart besked, och eftersom det svenska försvaret fått skära ned så mycket de senaste åren tycks spaningen ske medelst cyklop och snorkel.

Kanske den gamle överstelöjtnanten Daniel Kindberg kunde göra en insats här och skaffa fram lite helikoptrar och annat välbehövligt? Det är ju i alla fall en kille som det verkligen klirrar om!

Men hav förtröstan, det kan ju vara spåren av lekfulla uttrar som orsakat detta febriga tillstånd i främst kvällspressen. Eller en stor grupp musslor som precis samtidigt bestämde sig för att släppa ut luft.

I maj ska det bli pudelrock av ädlaste sort när evenemanget "Beast of Rock" briserar i Brunflo. De lokala storheterna 220 Volt är bokade, och gruppen är faktiskt aktuell med en ny skiva också för första gången på 26 år: "Walking in starlight" heter den, fast elaka tungor hävdar att "Midlife crisis" vore en mer passande titel.

Som om inte detta vore nog är den före detta toplessmodellen och sedermera popartisten Samantha Fox på ingång till Plaza i Östersund, och ute i landet hörs allt mer bullrande protester från näringsliv och bättre bemedlade medborgare mot regeringen och dess skattepolitik.

Plötsligt svajar det till lite under fötterna. Känns inte allt det här väldigt bekant? Har vi rest tillbaka i tiden och hamnat i 1980-talet igen eller är det en kollektiv déjà vu?

Ubåtar, hårdrockare och bystiga popsångerskor – nu är det bara en tidsfråga innan midjekorta herrkavajer med upprullade ärmar dyker upp i skyltfönstren längs gågatan. Och skinnslipsarna! De löst hängande mintgröna skinnslipsarna har ni väl inte glömt bort?

Det var den 28 oktober 1981 som den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Gåsefjärden i Blekinge, och även om befälhavaren Anatolij Michailovitj Gusjtjin inte bar en mintgrön skinnslips just vid det tillfället, talar mycket för att hans chefer i Kreml gärna skulle ha strypt honom långsamt med en sådan.

Vilket fiasko! Quel malheur! Gå på grund med en kärnvapenbestyckad undervattensfarkost, ett fordon som den tidens ryska militärer förmodades kunna styra i sömnen medan de ännu var kadetter!

Och knappt har jag skrivit ordet kadett innan jag, likt Marcel Proust och hans berömda madeleinekaka, slungas tillbaka till mitt eget förflutna, i det här fallet kadettbalen på I 5 sommaren 1981.

Jag var 18 år och hade bjudits in av den två år äldre T som gjorde lumpen på Jämtlands Fältjägarregemente, där för övrigt min äldre bror också gjort sin militärtjänst (iförd hårnät enligt tidens sed).

Kadettbalen var det närmaste vi i Östersund kom en bal på slottet, och den betraktades som alldeles, alldeles underbar.

Mamma och jag hade under högtidliga former inhandlat en vansinnigt snygg klänning som jag knappt kunde fatta att jag fick – den var vinröd med tvärgående tunna ränder i guld, hade smal kjol som nådde till vaderna och var försedd med slitsar på båda sidorna.

Ett brett vinrött skärp hörde till, och naturligtvis var klänningen utrustad med axelvaddar. Jag kände mig som en riktig 80-talsprinsessa.

Festen inleddes mycket värdigt med att alla ställde sig på en lång rad, och så handhälsade man på var och en medan kadetten stod för presentationen. Det hela var mycket nervöst och fnissigt.

Vi bänkade oss vid långa bord som täckts av bländvita linnedukar och fint porslin. Efter bara en liten stund var jag och en väninna tvungna att gå på toaletten, och när vi kom tillbaka blev vi först inte insläppta i matsalen – där inne hade man nämligen nyss utropat Hans Majestät Konungens skål, och protokollet fick icke störas. Så förargligt!

Därefter brakade festen loss på allvar, och jag är rädd för att värdigheten fick sig en väldig törn när jag och T sket i wienervalsen efter middagen och i stället smög in på hans logement och dekorerade det med raklödder lite överallt.

Det kan dessutom ha varit så illa att vi kladdade på oöppnade brev med breda tuschpennor. Förhoppningsvis är det nu preskriberat.

Jag kom sent i säng och var tvungen att lägga mig en stund på badrumsgolvet när jag klev upp nästa morgon eftersom jag var nära att svimma. Men jag skulle resa till London på en veckas chartersemester – det var bara att bita ihop. Mamma pratade med flygplatspersonalen och sa att "flickan mår lite dåligt". Så slapp jag.

Till hösten började jag sista året på Wargentinsskolan, och innan 80-talet var slut skulle jag ha hunnit med att både utbilda mig till journalist och träffa min blivande make.

Men först skulle en rysk ubåt gå på grund i Gåsefjärden i Blekinge.