Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Havet i mitt blod och hur jag hanterar det

I Trondheims småbåtshamn står en hög bronsstaty föreställande en fiskare iförd regnrock och sydväst. I famnen har han ett nät och blicken är riktad ut mot havet.

Annons

Statyn är inspirerad av det norska nationaleposet "Den siste viking", som handlar om den sillfiskande befolkningens vedermödor innan motorbåtarna kom. Hur de riskerade sina liv varje vinter genom att segla 100 mil i öppen båt, genom stormar och underkylda regn för att försörja sina oroliga familjer som väntade där hemma.

Ett stort ögonblick för mig var när jag fick höra att författaren Johan Bojer var min farmors kusin. 

Det är alltså därför, tänkte jag. Nu faller allt på plats. För trots att jag fötts så långt ifrån havet som en nordbo över huvud taget kan komma och jag knappt ens suttit i en båt under uppväxten, så har jag ändå vetat att jag har havet i blodet.

Jag dras till litteratur och filmer som handlar om det, går på sjöfartsmuseer så fort jag kommer åt och när jag var liten var en återkommande lek att förvandla tv-rumsbordet till en båt genom att vända det upp och ner.

Faktum är att jag gillar havet så mycket att jag undviker det till varje pris.

Det är ett filosofiskt litet knep som jag lärde mig i Brasilien och garanterar att min kärlek till vågorna kommer att bestå livet ut.

I brist på annat att göra hängde jag i Salvador da Bahia i ett halvår. Salvador var Sydamerikas största hamn för slavhandel när den begav sig och nästan hela stadens befolkning är fortfarande av afrikanskt ursprung.

I stort sett all lokal kultur kretsar kring Afrika i Salvador och många nationalbrasilianska kulturyttringar har sina ursprung där, som samban, kampsporten capoeria och religionen candomblé. Universitet där riktar sin forskning mot kopplingarna till Afrika, kulturarbetarna skriver pjäser, sånger och målar tavlor om det och referenserna återkommer ideligen i folks vardag.

Först blev jag mycket ivrig över detta eftersom jag själv spenderade flera år av min ungdom i södra Afrika. Sedan förvånad, när det visade sig att alla avfärdade allt jag hade att säga om kontinenten trots att jag var den ende som faktiskt varit där. 

Anledningen, insåg jag snart, var att det folk brann för egentligen inte hade något med verklighetens Afrika att göra även om de flesta nog trodde det. Vad det handlade om var idén om ett hem. Ett ursprungligt och gemensamt hem byggt av glädje och godhet, utan de vedermödor som fattigt folk plågas av i Salvador och dit den vite mannen ännu inte hittat. Man hade snickrat sig ett alternativt litet himmelrike helt enkelt, som man kunde längta efter att återvända till på ålderns höst även om man egentligen visste att det nog aldrig skulle bli av. 

I praktiken gjorde det att fattigt folk var otroligt engagerade och aktiva i det lokala kulturlivet. De studerade afrikanska språk, gick på danskurser och utövade candomblé och i den mycket positiva atmosfär som uppstod kring detta blev mina karga verklighetshistorier rena störningsmoment.

På exakt samma sätt har jag insett att det verkliga sjölivet bara förstör min bild av det ljuvliga livet på sjön.

Jag vet för jag har provat några gånger. En gång seglade jag från Hoverberg till Hackås och en annan från Shanghai till Singapore. Thomée har jag också åkt. Men dessa blåsiga och besvärliga upplevelser har inte ens varit i närheten av att matcha min bild av hur det egentligen borde vara.

Och när man inte är tvungen - varför hänga som en blöt vante i en gungande mast och hulka när man kan sitta nersjunken i soffan, äta chips och läsa om andra som gör det liksom.

Nu skakar alla ni seglare på era rufsiga huvuden och säger om den där Berglund har något i blodet så är det i vart fall inte havet.

Joho, säger jag. För vad är havet om inte vanligt vatten.

Artikeln kommer från 100% Östersund.