Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Heltäckande om Afzelius

Gunnar Wesslén

Björn Afzelius – En god man (och bara en människa)

Metronome Books/Norstedts

Annons

Fjorton år efter sin död i lungcancer är Björn Afzelius på många sätt mer levande än någonsin. Föreställningar med hans sånger framförs för utsålda hus. På Stockholms Stadsteater spelas nu Marianne Lindberg De Geers pjäs Johnny Boy baserad på Björn Afzelius liv och död och hennes många år tillsammans med honom, prisbelönte Magnus Gertten håller på med en film och nu kommer vännen och journalisten Gunnar Wessléns biografi.

För mig var Björn Afzelius en självklar del av mitt liv. På högstadiet köpte jag Hoolas plattor, sedan var det Björn Afzelius Bands många konserter som gav mig mitt intresse för livemusik.

I vartenda förhållande jag haft har vi spelat Björns sånger, jag har inte för inte en dotter som heter Isabelle, jag har intervjuat honom och recenserat många skivor och konserter och när han dog 1999 skrev jag en nekrolog i ÖP.

Jag spelar fortfarande gärna hans gamla album när jag åker bil genom landet. Och vi får aldrig glömma bort att Björn Afzelius antagligen är den mest säljande svenska artisten någonsin, sett till försäljning i Norden.

Den här boken vill berätta om Björn Afzelius liv. Och det gör den. Den är välskriven, den tar upp en hel del, den innehåller en del intervjucitat och textcitat. Den tar upp Björns olika problem, hans mammas självmord, hans många kvinnor, hans periodvis usla ekonomi, hans tillkortakommanden som far.

Men framför allt tar den upp allt det goda, alla sånger, allt arbete för utsatta människor. Det är en lättläst bok, där finns inget som helst läsmotstånd. Men här finns inte heller några som helst överraskningar eller nyheter för oss som följt Björns liv.

Jag begär inga sensationer. Men det känns ändå som Gunnar Wessléns vänskap med Björn gör att boken ofta stannar där det bränner till. Kanske finns där inget mer att hämta, då Björn själv inte berättade så mycket i intervjuer. Men jag hade önskat lite mer liv, lite mer levandegöranden av hur det kunde vara än bara påstående om hur det var.

Bäst är de avslutande långa breven från döttrarna Rebecca och Isabelle och från Mikael Wiehe och den inledande fina dikt Åge Aleksandersen skrev efter Björns bortgång.

Och jag hade önskat att Tom Alandh gjort en dokumentär om detta komplexa och så älskade konstnärsliv, det vore bättre med lite avstånd än att ständigt få efterord av sina vänner…

Med boken följer också en unik CD Afzelius, sång och gitarr