Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien och politikernas cv:n bådar inte gott för Ukraina

Som en fullastad oljetanker utan befäl och med ett manskap som slåss inbördes driver Ukraina vind för våg. Kurs mot öster eller väster? Inget vet - prognosen ändras dag från dag.

Annons

Medan den flyktade kaptenen Janukovytj far runt i de östra delarna av landet intas kommandobryggan av Julia Tymosjenko. Nyss frigiven från fängelset satt hon i förrgår kväll på Frihetstorget i Kiev och talade till segerrusiga demonstranter.

"Det viktiga nu är att hitta Janukovytj och det avskum som samlats runt honom och ta dem hit till torget" förkunnade hon. Det lät snarare som ett hot om lynchning från en frigiven upprorsledare än en färdanvisning mot genuin demokrati från en ansvarsfull politiker.

Den europeiska frigörelseprocess som påminner mest om Ukrainas är dessvärre Rumäniens 1989. Övergivna praktbostäder beskådas av förbluffade undersåtar. Ränker smids i kulisserna och ytterst kommer makten ur gevärspipan. Om Janukovytj varit kvar i Kiev i går hade hans slut rimligen kunnat bli snarlikt Ceausescus.

Men Rumänien var och är ett rätt marginellt europeiskt land. Ukraina är Europas till landytan näst största stat, strategiskt ett nyckelland och med en historia som drypt av blod fram till 1945.

För tio år sedan störtades Viktor Janukovytj i den "orangea revolutionen" och duon Julia Tymosjenko –Viktor Jusjtjenko tog över. De hyllades i Väst, liksom de nya makthavarna i Georgien och Kirgizistan som tog över i samma veva och hade samma utrikespolitiska agenda som Ukrainas nya ledning: att distansera sig från Ryssland.

Tymosjenko och Jusjtjenko blev omgående politiska fiender och visade rätt snart sidor som – om än med andra förtecken – i mycket påminde om ärkefienden Janukovytjs. Medan de båda intrigerade varandra sönder och samman bidade Janukovytj sin tid och blev åter president 2010. I ett val som fick grönt ljus som demokratiskt korrekt av en nästan samstämmig omvärld.

Återvalet av den svårt korrumperade Janukovytj med sin omisskännliga air av gammal öststatspamp kan förvåna. Antagligen speglade det mer en leda vid de ständigt trätande Tymosjenko-Jusjtjenko än entusiasm för Janukovytj.

Ukraina är sannolikt Europas värst polariserade land. Västukraina som fram till imperiernas fall efter första världskriget hörde till Österrike-Ungern har högerradikaliserats på ett sätt som ställer det avskräckande exemplet Ungern i skuggan. Svoboda – en del av samma nazipåverkade höger som Svenskarnas Parti – har på kort tid blivit ett 10-procentsparti och i storstaden Lviv stöds partiet av runt 40 procent av befolkningen.

I sydöst finns motpolen – halvön Krim, som Nikita Chrusjtjov 1954 skänkte bort till Ukraina till 300-årsminnet av landets inkorporering med Ryssland. Här finns nästan inga band alls till den ukrainska staten, men väl en ryskspråkig befolkning med djupa rötter i rysk och sovjetisk stormaktstid med Svartahavsflottan som stolt symbol.

EU har betraktat Julia Tymosjenko som en politisk fånge och krävt hennes frigivning. Hennes politiska ambitioner är av allt att döma att bli Ukrainas nästa president. Så kan det mycket väl bli, men utfallet kan bli detsamma som 2004. Eller rentav mycket värre.

Julia Tymosjenko har bytt språk från ryska till ukrainska, hon har bytt frisyr till nationalromantisk fläta. Att byta personlighet och bli en samlande symbol för Europas mest splittrade land lär inte bli lika lätt.