Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälp mitt älskade Ukraina är i ryska lågor

För ett par veckor sedan var det många som miste sina nära och kära i luftrummet över mitt hemland. Det var med stor sorg jag mottog beskedet om att MH-17-planet hade kraschat i östra Ukraina. Jag tog det personligt.
I dagar efteråt kom Kievs invånare med blommor, ljus och leksaker till den nederländska och andra ambassader i ett förtvivlat försök att lindra sorgen och smärtan.

Annons

Smärtsamt är också det faktum att situationen i Ukraina inte nämnvärt bekymrade världspolitikens tyngsta pjäser innan 298 oskyldiga fick sätta livet till i denna av Ryssland underblåsta aggression.

Det är tragiskt att priset blev så högt innan omvärlden hann inse att de senaste månadernas konflikt i Ukraina har utvecklats till ett krig utan gränser som är bortom all kontroll. Kriget skördar skoningslöst sina offer och sorgen drabbar allt fler ukrainska familjer.

Är det någon som är medveten om att terroristerna vid det här laget har skjutit ner runt tio ukrainska militär- och transportflygplan? Att tusentals människor rapporteras döda eller skadade?

Att ett stort antal unga män har invalidiserats eller är i behov av sjukvård de inte har råd med? Att även civila och barn finns bland offren?

Händelseförloppet kommer dock inte som någon överraskning för den som har följt Rysslands fredsbevarande insatser i postsovjetiska regioner. Man spelar separatister i händerna genom att sätta fokus på etnicitet och språk. Först underblåser man hat och skickar vapenleveranser, därefter kan plundringen börja. Det är ett enkelt sätt att söndra och härska.

Sådana fredsbevarande insatser har redan visat sig mycket effektiva i Kaukasus och Moldavien. De var också framgångsrika i en rad krig i Abchazien, Sydossetien, Nagorno-Karabach, Tjetjenien, Gagauzien och Transnistrien. Några av dessa regioner har inte vunnit fullständigt internationellt erkännande utan betraktas som frusna konflikter. Samtliga präglas dock av likartade öden – stora förluster, tusentals döda, personliga tragedier, fattigdom, kriminalitet, drog- och människohandel. Så ser det ut där Ryssland har mäklat fred.

Nu är det Ukrainas tur att styckas upp mellan intressenter. Startskottet var Ukrainas hot om att styra om sin utrikespolitik i en mer EU-vänlig riktning, vilket skulle ha försvagat Rysslands inflytande i regionen. Tidpunkten var väl vald eftersom den politiska maktbalansen har varit satt ur spel sedan Viktor Janukovytj störtades från makten. Något egentligt motstånd var därför inte att vänta.

Överst på listan stod Krim med sitt stora antal etniska ryssar, och det skulle bli en enkel match.

Redan under Stalin försökte Kreml påverka regionen i pro-rysk riktning, både genom bosättningar av människor och ren propaganda. Många ur lokalbefolkningen tog därför separatisternas parti, eller visade åtminstone inget missnöje med deras närvaro. Här saknas dock tillförlitlig statistik.

I mars 2014, när övriga Ukraina fortfarande återhämtade sig från massakern i Kiev och president Janukovytjs efterföljande flykt, skyndande man sig att hålla folkomröstning på Krimhalvön. Förfarandet stred mot ukrainsk lag, och att bevara status quo fanns inte ens som alternativ på valsedlarna. Händelseförloppet övervakades av en underlig konstellation personer i gröna uniformer som hade till uppgift att säkerställa utfallet. Resultatet av denna så kallade folkomröstning syftade givetvis till att folket på Krim, och halvön med dem, skulle ge sitt stöd till att ansluta sig till Ryssland.

Liknande procedurer följde i östra Ukraina där rebeller utropade Luhansk och Donetsk till folkrepubliker – republiker som endast Ryssland erkänner. Territoriet man gjorde anspråk på visade sig dock vara svårt att annektera, vilket sedermera har resulterat i militära aktiviteter.

Resultatet i de nyutlysta presidentvalen klargjorde den politiska maktbalansen och gav de ukrainska ledarna möjlighet att agera. Att delar av befolkningen valde att stödja separatisterna och idéer om den ryska världen var förvisso väntat, men icke desto mindre beklagligt. Helt följdriktigt ledde detta också till att konflikten eskalerade. Separatisterna föreföll förvånansvärt välbeväpnade och nya rekryter strömmade till i överraskande snabb takt.

Men det fanns inga spår efter Putin, så klart. Kreml hävdade att rebellernas vapen och luftvärn likaväl kunde ha införskaffats på annat håll. EU hade heller inget att tillägga i saken, tills alldeles nyligen.

Missilen mot MH-17-planet nådde dock långt bortom de post-sovjetiska områden där Ryssland besitter en outtalad aggressionsrätt.

På bara några minuter blev kriget i östra Ukraina en tragisk angelägenhet för hela världen, och då kunde övriga Europa inte titta bort längre.

Plötsligt gick det upp för allmänheten att politikernas fördömanden är verkningslösa och att de inte utgör något skydd för de medborgare som befinner sig utanför det egna landets trygga gränser. Det är dock fortfarande en öppen fråga huruvida hotet mot den egna säkerheten väger tyngre än det ryska kapitalet.