Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hög lägstanivå på ny skiva med lokal punk och hardcore

Annons

Olika artister

Hotet från skogarna

Bolag: Sensus

lll

Som barn blev jag tokig i hårdrock. Attityden, estetiken, de melodiösa och exhibitionistiska sologitarrerna som slingrade sig runt en hård, konstant grund av bas och elgitarr. Och så förstås sångarna som inte räddes att dansa på androgynitetens gräns med sina röster.

Den här kärleken återuppväcks i det lilla när jag lyssnar på ”Hotet från skogarna”. Det är ett punk- och hardcoreprojekt från Jämtland och Härjedalen, lite samma koncept som samlingsskivan ”Storsjöoljudet” och dess uppföljare, även de startade av Joakim Staaf-Sylsjö på Sensus.

Projektets grundtanke är att aktiva lokala band stöttar och hjälper varandra att utvecklas och bidra till ett rikare musikklimat i Östersund med omnejd, samt att skapa fler speltillfällen, inte bara på lokal ort utan även på nationell nivå.

Med enkla medel och ett brinnande ideellt engagemang genomförs projektet enligt punkens grundfilosofi DIY (Do it yourself).

Och det är verkligen en fin grundtanke. Jag hoppas och tror att Sensus & Co:s förhoppningar blir sanning, eftersom blandningen av musik håller en hög lägstanivå. Punkens grundfilosofi DIY hörs utan tvekan, med mer eller mindre lyckade resultat, men det finns något speciellt i nästan varje låt.

Bandet Brottskod 11 är härligt trashiga, framför allt i ”Samma brott”. Det luktar nästan lite tidig Metallica om dem, och Fredrik Orvegård har en övertygande kaosig röst.

News from the front står för skivans tyngsta låt, ”Välkommen till helvetet”. Här börjar jag förstå det frigörande i den lite mörkare rockmusiken. Låten är ett glimrande åskmoln.

Djävulskap står för bra melodier och piggt trumspel i ”Knivens kamp”, medan The Dead har ett eggande driv framför allt i basen. Sångaren Johan Landin har en skönt skev men självsäker röst, inte helt olik Howlin’ Pelle från The Hives.

Moron Express liknar mer mig, eller min barndom, och då hardcoredelen av den. ”Endless road” skiftar ofta subtilt i karaktär, rent musikaliskt, vilket passar Simon Isakssons dynamiska röst bra. Han skriker sig hes för att i nästa takt vända rösten mot varmare, mörkare territorier, precis på rätt sida om Takida.

Heroinmissbruk står för skivans mest spektakulära låttitel, ”Aprak och full av hat”, men den lever inte riktigt upp till sitt namn rent musikaliskt. Den trasar nästan obemärkt förbi i hörlurarna. Bakom den nästan lika spektakulära men aningen fantasilösare titeln ”Ät skit och dö!” finns emellertid en mäktig urladdning av tonåriga hormoner och hat.

Träshers avslutar här skivan på ett ypperligt sätt.