Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Högklassigt skådespeleri i ”Syskonbädd”

Teater. Harriet följer inte det ”normala” samhällets normer och regler. Hon känner, längtar, vill, önskar. Hon är passionerad och levande. Hennes man, som gillar att arrangera, föredrar fakta och som tror på verkligheten, har därför satt henne på ett nervhem.

Annons

Nu har Harriet rymt och är på väg till havet. På tågstationen möter hon bland annat sin älskare poeten och en annan rymling från dårhuset som till slut gör Harriet sällskap till havet. Ordningsmakten håller koll på stationen, ständigt på jakt efter människor som beter sig annorlunda, okontrollerade. Bara Harriet verkar vara helt normal. För att inte säga levande.

Pjäsen ”Syskonbädd” skrevs 1931 av Stina Aronson. Det är slående så lika människans problem är nu som då. Normer, regler, konventioner, vi ska alla vara lika, annars är vi onormala. Kvinnor ska helst inte visa för många känslor, då räknas de som oberäkneliga och i psykiskt obalans.

Stina Aronson slog igenom först 1940 med romanen ”Hitom Himlen” och det är först nu ”Syskonbädd” fått sin riktiga premiär tack vare regissören Jenny Andreasson.

Alla har vi våra issues. Harriet hamnar vid havet och njuter först av sin nyvunna frihet. Hotellägarinnan Fru Strand, som tillbringar varje dag vid havet har blivit hemmablind och bitter. Målaren Hugo känner sig också jagad och vet inte var han hör hemma.

Poeten kommer på besök och vill ta med Harriet hem. ”Var förståndig, annars kan jag inte säga att jag älskar dig”, säger han och Harriet försöker. Hon inser till slut att de inte kan vara tillsammans, de kommer aldrig att kunna äga ett NU tillsammans.

Till slut dyker också den äkta maken upp, han som vill ha ordning och reda på tillvaron och är irriterande dominant. Men också han gömmer på en stor rädsla, han klarar inte att vara ensam och måste ha sin mamma med sig.

Pjäsen slutar med, tragiskt nog, att Harriet vill lära sig de regler som de ordningssamma följer. Hon vill vara som alla andra.

Skådespeleriet är i högsta klass, speciellt Monica Wilderoth som spelar Harriet står ut. Men alla i ensemblen är riktigt bra. Scenografin är tilltalande och pjäsen är publikvänlig och rolig. Ibland känns den lite långrandig, men sammantaget får den ett högt betyg.

Stina Aronson bodde i Östersund några år under 1930-talet. Kanske fick hon inspiration till pjäsen här?