Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hole in one – hur svårt kan det vara?

/
  • – Här är bollen! Det är inte alltid den hamnar mitt i fairway. Joan Göransson letade bollen efter ett av slagen.
  • – Banan är i det bästa skick den varit sedan vi började här, berättade Joan Göransson. Doris Oskarsson slog inte sista slaget (en putt) utan plockade upp bollen. Det var fortfarande vintergreener och mycket gammalt gräs runt hålen.
  • Det var en alldeles fantastiskt fin dag på golfbanan. Doris Oskarsson, Ivan och Joan Göransson är samtliga medlemmar i Krokoms golfklubb och gav ÖP:s reporter en golflektion som gick ”heart in one”.– Såna där slag kan jag ta varje dag – hur många som helst. Ivan Göransson varvade riktigt bra slag med mindre bra slag den här dagen.
  • En dag på golfbanan tar på krafterna. Doris Oskarsson.
  • Ivan Göransson med en boll och klubba till synes mitt i odlingslandskapet.– Golfen är en fin sport där alla kan vara med, sa han och svingade.

Annons

vit boll av gummi och hårdplast i ett hål långt borta på fältet – hur svårt kan det vara?

Jag följde golfströmmen och hamnade i Sandnäset, Dvärsätt.

Och det var en av de soligaste majdagarna när jag mötte Doris Oskarsson, Joan och Ivan Göransson på parkeringen.

De sa:

– Följ oss, så ska du få se!

sina golfvagnar framför sig mot första hålet och berättade om golfens dragningskraft.

Tjusningen är kontakten med andra golfare, närheten till naturen och känslan av lycka när man får bollen i hål.

Krångligare än så var det inte.

Ivan Göransson sa:

– Det fina med golfen är också att vi kan spela ihop oavsett ålder och kunnande, handicap-systemet gör det möjligt även för en sådan som jag, som inte spelar så bra, att vara med.

Det kändes jämlikt och sunt och inte så prestigefyllt, även om det inom golfen också går ut på att jämföra sig med andra.

började Doris och Joan att stretcha. Doris tog klubban i båda händerna och lyfte den över axlarna och la den mot ryggen, och så gymnastiserade hon. Ivan plockade med klubborna.

Han sa:

– Den här kan man använda när man slår ut. Det är en driver. Den går långt.

Han la upp bollen och gjorde några testsvingar.

Så slog han. Ett vackert slag som med ett klockande ljud förde den vita bollen långt fram på fairway.

Ivan såg lite stolt ut.

– Ja, det där är jag nöjd med. Utifrån mina förutsättningar så är det riktigt bra.

Hon sa:

– Vid utslag är det många som tar en träklubba.

Även hon testsvingade litet, intog en litet stadigare ställning, lätt böjda knän, en blick mot målet något hundratal meter längre fram och så – KLOCK!

Doris log.

Bollen gick i en vacker båge och landade mitt på fairway. Inte långt från forgreen (området mellan fairway och green).

– Oj, ett premiärslag nästan på flaggan! Roligt!

– Ja, det kan man säga, ett av kanonslagen i livet. Jag är jätteglad.

Joans tur.

När hon ställde sig i färdigställning på utslagsplatsen viskade Ivan:

– De båda är väldigt duktiga, mycket bättre än jag. Titta nu hur Joan slår ut.

rörelse där hela kroppen liksom blev ett med klubban svingade hon.

Hennes boll hamnade nästan lika bra till som Doris tidigare hade gjort.

Ivan blinkade:

– Vad var det jag sa?

Och så plockade han upp den lilla peg som hans egen boll vilat på.

– Alla plockar upp sina peggar, även Phil Nicholson.

Så var det min tur.

Ivan gav mig klubba och boll. Han peggade, instruerade och sa:

–Du får slå med en Callaway.

Bollmärket alltså.

Så greppade jag klubban och tyckte det kändes bakochfram.

Joan sa:

– Du är vänsterspelare. Det syns lång väg. Och vi som inte har några vänsterklubbor!

Jag slog ändå.

En duf.

Det låter fint, men innebar i praktiken att en stor jordkocka åkte i väg 15 meter och landade på fairway med ett tjoff. Bollen hittade vi sedan i skogen.

En tung start.

Men bollen gick ändå heart in one – det blir fler gånger!

Mer läsning

Annons