Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon lämnade sina barn på andra sidan Atlanten

Hon höll sakta på att dö inombords för att hon inte levde det liv hon ville leva. En dag packade hon sina saker och lämnade man och två barn för att flytta till andra sidan Atlanten.
Nu hoppas Irene Hofling att hennes beslut ska ge ringar på vattnet genom en dokumentärfilm som behandlar normer, bekräftelse och att verkligen känna efter inombords.

Det finns minnen som har etsat sig fast i hennes huvud. Det starkaste är när hon kör ifrån barnen och tittar på dem i backspegeln. Minnet av att de står där bredvid varandra och hon bara fortsätter att köra. Kör och kör, för gör hon inte det tar loopen aldrig tar slut. Ingenting kommer någonsin att förändras.

Åtta respektive tio år var barnen när hon körde ifrån familjen i Alaska. Det är tre år sedan nu.

Hon sitter på Divisionsgränd på Körfältet där hon bodde som liten. Bästa vännen Hanna bodde bara några gårdar bort. Även hon ensam med sin frånskilda mamma i en tvåa. Samma slags uppväxt. Samma känslor och livslust.

Men egentligen börjar historien på ett hallgolv i en hyresetta på bottenplan i Östersund för två år sedan. Irene hade precis flyttat hem igen och ringer Hanna. Sist de sågs var i nian, ett fjärdedels liv har passerat.

– Irene ringde mig efter 25 år och sa "hej det är Irene, jag har kommit fram till hur man blir lycklig". Jag tänkte, fy fan vad flummig, vem är den här kvinnan? Men sedan var det någonting i hennes berättelse som etsade sig fast hos mig.

Hanna skrattar till när hon har slutat prata och tittar upp på Irene. De ser nästan nyförälskade ut där de sitter. Återföreningen är känslofylld i sig, men Irene har också väckt någonting i sin barndomsvän.

– Ett tag senare träffades vi i Stockholm och det var en rätt stark upplevelse för oss båda. Igår när jag berättade om det för några andra så började jag gråta. Vi kände igen varandra men båda två hade gått igenom en stor del av livet. Vi hade en massa livserfarenhet och så möttes vi igen. Det var starkt på något sätt, säger Hanna.

Hon såg precis likadan ut, Irene med skrattgroparna. Hanna kände igen 11-åringen som var så full av liv och lust. Hon som också drömde om alla äventyr som väntade och som klev över de sovande alkisarna i Körfältets trapphus och ryckte på axlarna. Livet var bra och de visste båda att det fanns något större där utanför.

Den där dagen i Stockholm är ett fint minne. De promenerade runt hela stan i timmar och bara pratade. Om det som varit, vad livet hade blivit. Ända ut till Solna kom de.

– Men jag gick ju såklart runt och tänkte på hur hon kunde lämna sina barn i Alaska. Hur kunde hon göra det? Det mest förbjudna som en kvinna kan göra. Jag som lever i en familj med barn undrar ju vad det egentligen är som har hänt, säger Hanna och tittar på sin vän igen.

Man planerar inte att skilja sig, förklarar Irene. Man planerar heller inte för ångestattacker och för känslan som kommer när man får smaka på skam från samhället. Men när man väl står där, vad gör man med det?

– Att som mamma lämna sina barn, så gör man bara inte. Det är fult och skamfyllt. Och när man har levt som lyxhustru och nära sina barn i tio år blir ju den första frågan "om inte jag är mamma, vad är jag då?" säger Irene.

Beslutet att lämna familjen på andra sidan Atlanten kom inte över en dag. Hon tvivlade länge på att hon levde livet hon ville, men vågade inte göra något år det. Till sist blev frågorna outhärdliga. Vem var det som sa att hon var tvungen att göra på ett visst sätt och varför skulle hon lyssna på det?

Irene spenderade tre månader i Östersund för att ta hand om sin sjuka mamma och när hon återvände till Alaska för sista gången rasade allting väldigt fort. Två månader senare var hon skild och kort där efter på väg till Sverige igen.

– Jag flyttade inte från barnen för att jag inte vill ha dem. Det fanns bara en väg och det var att åka därifrån eftersom jag höll på att dö. Jag hade väl gärna haft med mig barnen, men just då funkade det inte, säger hon.

När löven föll av träden hemma i Jämtland några månader senare kom ångesten.

– Jag tänkte, vad är jag för en människa, hur bara kan jag? Jag har förorsakat ett av de djupaste såren i mina barn. Det har jag gjort, jag som älskar dem mest. Det kändes tungt. Men när vi är tillsammans så finns det inte, då är det bara kärlek.

Familjen har kommit och hälsat på henne ett par gånger och Irene har även rest tillbaka en gång. Men det var svårare. Det var som att ångesten och skammen bodde i väggarna. Det blev för påtagligt.

Hon säger att barnen nästan skrattar åt henne när hon pratar om att hon har lämnat dem. Men hon vet också att frågorna kan förändras när de blir äldre och hon är beredd. Det får komma när det kommer, säger hon.

Chris, Irenes före detta man, har däremot inte sett henne i ögonen på tre år.

– Jag fick ett mejl av honom där det bara stod "are you happy?" Då var jag tvungen att tänka till ordentligt, vad är lycka liksom? I dag vaknar jag på morgonen och tänker "vad är det som kommer göra mig lycklig idag?" och så får det ske. Om jag letar den lycka som jag kände i äktenskapet, för visst kände jag lycka där också, då kommer jag alltid att bli besviken. Det finns inte längre.

Chris var besviken på Irenes svar. Det hade varit bättre om hon hade svarat att hon var lycklig, skrev han. Då hade allt varit värt det. 

Irene är medveten om hur skamfyllt hennes val är i andras ögon. Men på något vis behövde hon hitta sin egen sanning, även om det var svårt.

– Vi lever ofta genom intryck från andra och skapar vår uppfattning om oss själva så. Det är enklast. det är lugnt och tyst och man får allas bekräftelse, säger Irene och fortsätter;

– Som 40-åring började jag dansa streetdance med betydligt yngre människor än mig själv och fick uppleva, kanske för första gången, friheten utanför alla normer. När man är så nedtrampad av samhället så har man ingenting att förlora, även om man faller på dansgolvet som en fura. Det finns en sådan frihet i det. 

– Det är nästan lite coolt och premieras att bryta normer i dag, men inom en normativ gräns, säger Hanna som suttit tyst ett tag.

Hon medger att återföreningen med Irene har rört om i grytan.

– Jag känner inte som Irene gör, men det kommer att ske en förändring i mig som jag hoppas ska vara positiv för alla inblandade runt mig. Det rör om i grytan och fan ta dig Irene, så kan man säga ungefär, säger hon och skrattar.

Irene besvarar hennes skratt som hon så många gånger gjort på den grönskande gården där de sitter mittemot varandra vid den lilla trämöbeln. Hon pekar mot ett av fönstren.

– Där, högst upp, där bodde jag och mamma.

Nu har både Hannas och Irenes mammor flyttat, men de bor fortfarande i stan och träffas ibland utanför Ica med sina rullatorer.

De är också viktiga för filmen, hur de uppfostrade och uppmanade sina döttrar att ta för sig, att leva. Troligtvis är det en av anledningarna till att hon blivit som hon blivit, säger Irene. Att hon ser bortom saker och ting.

Men rädslan för att inte ha tagit rätt beslut då?

– Man har ingen aning. Det är lite som att kliva av klippan vid stupet. Antingen väljer du att falla eller så väljer du att flyga medan du faller. Jag tror det handlar om hur man ser på de val man har tagit.

Om allt går som planerat börjar filmen , som har arbetsnamnet "Life by Irene" spelas in i Jämtland och Alaska under 2017.