Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon väjer inte för det mörka

För tredje gången har bilderbokspriset "Snöbollen" delats ut. Denna gång blev pristagaren Anna Höglund, som i en rad bilderböcker gjort sig känd som både illustratör och författare.

Annons

I den prisvinnande boken, Om detta talar man endast med kaniner, får vi följa en kanin som redan när den föddes för tretton år sedan ångrade sig ”nästan genast”. Det är en känslig kanin vi har att göra med. Den har mycket god hörsel och orkar inte med alltför mycket samvaro med andra barn. Men behovet av att känna samhörighet finns där ändå.

Längtan efter gemenskap kompliceras av att kaninen sticker ut från omgivningen på flera sätt.

Inte nog med att den är känslig. Den är också den enda kaninen i boken, omgiven av idel människor.

Till och med de egna föräldrarna är människor, och i bokens början ser vi en till synes stel och oberörd liten kanin omfamnas av sina föräldrar ‒ en glad och kärleksfull far och en mor som kramen till trots demonstrativt vänder sig bort med ett uttryckslöst ansiktsuttryck.

Det känslomässiga avståndet mellan föräldrarna är, som kaninen uttrycker det, ”milsvitt”, något som framgår av såväl text som bild. Dessutom kan man av bilderna ana att modern är deprimerad. Med andra ord föds kaninen in i en situation där den tidigt tvingas anpassa sig efter andras känslor.

I jakten på gemenskap finns kaninens morfar som stöd genom sin förmåga att lugna och förklara. Samhörigheten symboliseras av att hans långa vita hår ibland blir förvillande likt ett par långa kaninöron. ”Man är sin egen värsta fiende”, säger morfar, och just detta hjälper kaninen att till slut börja ta sig ur sin känsla av ensamhet och meningslöshet.

Kaninens längtan efter gemenskap förstärks av bilderna, som i flera fall bär tydligt släktskap med kända konstverk. Munchs ångestladdade skri och Tillbergs vardagsgråa klassrum är båda exempel på motiv som tydliggör kaninens känsla av att stå ensam i världen.

Genom sitt spel med livets ljus och mörker har Om detta talar man endast med kaniner också tydliga likheter med boken Skuggbarnen, där Ulf Stark står för text och Anna Höglund för bild.

Dess historia började för övrigt för tiotalet år sedan med duons teaterföreställning Skuggflickan, på vars historia boken bygger vidare.

I Om detta talar man endast med kaniner säger kaninen att ”[b]akom det som är roligt ruvar en skugga av sorgsenhet, som syns om man vrider lite på det”.

Denna kloka insikt har gått världens Skapare i Skuggbarnen förbi. Skaparen har istället valt att ilsket sopa bort alla skuggor till andra sidan jorden så att det alltid ska vara fläckfritt och bekymmersfritt där människorna och djuren bor.

De flesta är glada över det ständiga ljuset, utom en flicka och hennes lille bror. De är sorgsna, för med skuggorna försvann också sagorna. Dessa behöver nattens drömmar för att finnas till.

När plötsligt pojken försvinner är hans syster den enda som oroar sig. Likt sagornas hjältar som ger sig av hemifrån för att genomgå prövningar går hon iväg för att söka rätt på honom.

Samtidigt minns två försvagade skuggor på andra sidan jorden sin samhörighet med en liten flicka och pojke. De båda skuggorna kan inte leva utan dem, och flickskuggan ger sig till sist av för att leta reda på pojken och flickan.

När skuggan slutligen återförenas med ”sin” flicka blir de båda starka igen. Och vad mer är – Skaparen inser sitt misstag och släpper alla skuggor fria.

De båda böckerna bär sålunda på ett tydligt släktskap, om än gestaltat på skilda vis.

Om detta talar man endast med kaniner väjer inte för det tunga och mörka. Kaninen är på många sätt ensam och annorlunda, ett nog så tungt ok att bära för vilken liten kanin som helst.

Men Höglund lämnar inte den lilla kaninen i sticket, och berättelsen kan på så sätt fungera som trösterik läsning för alla unga som våndas över livet.

I Skuggbarnen finns inte samma ångestfyllda stämning. Men i likhet med berättelsen om kaninen blir det tydligt att vi behöver både det ljusa och det mörka för att må bra. Det gäller bara att dessa båda sidor är i balans.

Och vilka är det som förstår det bäst, om inte barnen.