Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hör Sture Bergwall berätta om sitt liv och flytten till Åre

Han erkände närmare 40 mord, dömdes för 8 men friades sedan för alla. Han blev känd som Thomas Quick, nu heter han Sture Bergwall. Historien om Sveriges mest kände seriemördare har nog inte undgått många.
Men hur ser livet ut för mannen som föll offer för en gigantisk vård- och rättsskandal? Hur lever han i dag och vad drömmer han om?
Och tröttnar han aldrig på rampljuset som nu åter tänds i och med boksläppet?

Annons

Vi sitter mittemot varandra i ett bunkerliknande konferensrum på Holiday club i Åre, jag och mannen som skakade om Sverige under tidigt 1990-tal under en tid då fenomenet seriemördare var på uppgång.

Och seriemördare var precis vad Sture Bergwall skulle bli. Först det, senare oskyldigt dömd. Två ytterligheter. Två stereotyper. Och så boken på det efter några år i frihet. Vill han aldrig åt lugnet?

– Jo det är precis vad jag vill och det är därför jag vill skriva någonting annat efter detta. Det ska bli skönt när lanseringen är gjord.

Drar du inte upp allting igen i och med boken?

– Nej, min styrka i det här är att jag är så trygg med boken. Jag behöver inte ängsla mig för någonting.

Varför skrev du den?

– Det finns flera skäl, men jag tror att jag har en viktig historia att berätta. Det har skrivits böcker om mitt fall och nu ville jag själv ge min bild. Vad hände med Sture Bergwall under terapin, under vallningarna, hur mådde jag? Det är ju en bild som inte har varit så tydlig egentligen.

Han fortsätter;

– Men jag skrev också boken för mina syskons ofödda barnbarn, till när de en gång i framtiden stöter på namnet Sture Bergwall och Thomas Quick. Då ska de kunna läsa min berättelse. Så den är väldigt mycket för dem.

"Bara jag vet vem jag är" är berättelsen om ett på många vis sorgligt levnadsöde och en ständig längtan efter tillhörighet. Den återkommande örnen är tecknet för psykotiska ögonblick och det växande oxelträdet en mätstock för årens gång. Den tar upp barndomsminnen, självmordsförsök och de psykoterapeutiska metoderna med återgestaltning och bortträngda minnen. En välskriven memoar och en sorglig historia om att behaga, de sju tysta medicin- och terapifria åren och slutligen mötet med journalisten Hannes Råstam och resningsprocessen.

Sture Bergwall har varit många saker i folks ögon. Kannibal, mördare, pedofil för att nämna några. Vissa av dem var sanna i en annan tid, andra inte alls. Det sistnämnda är något Stures bror har hävdat är en orättvis titel. Att kalla någon för pedofil efter 46 år är inte rätt, säger han.

Men fakta kvarstår. Som 20-åring dömdes Sture Bergwall för fyra fall av ofredande, otukt med barn och otuktigt beteende och som 23-åring knivhögg han en man, vilket ledde till åtalsunderlåtelse eftersom Sture redan stod under vård. De psykiska problemen och missbruket har funnits med honom en stor del av hans liv.

– Ja, och sådant hålls också vid liv. Det är också ett skäl till att skriva den här boken, att sätta in händelserna från 1969 (året för de sexuella övergreppen reds.anm.) i ett sammanhang. Det har varit viktigt för mig att göra det.

Men du förstår kritiken som kommer av det?

– Man kan ju bli frustrerad naturligtvis, samtidigt så har inte jag råd att ägna mig åt det. Jag mer konstaterar, så här är det.

Jag undrar hur folk reagerar när de ser honom och Sture säger att det går bra.

– Jag har en historia från när jag bodde i Mörsil. Jag kunde känna en undran och en förskräckelse över att jag hade flyttat dit. Jag började handla i den lilla Ica-butiken där, men det var väldigt påfrestande, säger Sture som tyckte det kändes som ett avståndstagande från byborna.

– Så jag bestämde mig för att åka milen till Järpen och handla där, det var för jobbigt att handla i Mörsil. Men så gick det några månader och det var ju besvärligt att ta bussen för att handla, så då tänkte jag "nej, nu får Mörsilborna vänja sig" och började handla i Ica-affären igen.

Han berättar vidare att Ica-handlaren i Mörsil började fundera över vem Sture Bergwall egentligen var, läste boken "Mannen som slutade ljuga" av Dan Josefsson och blev berörd.

– En dag när jag kom in i butiken så kom han fram och sa "det här är en så viktig bok att jag vill att Mörsilborna ska läsa den". Han tog in pocketupplagan och sålde den till inköpspris. Så viktigt tyckte han att det var.

Ett par dagar senare när Sture gick genom samhället kom människor ut från sina gårdar, ut på vägen och frågade hur det var med honom. Stämningen blev en helt annat.

– Det var ett fantastiskt initiativ och är en fantastisk historia, säger han.

Sture Bergwall älskar att åka tåg. Han älskar att det rör sig, se världen fara förbi utanför fönstret.

Kanske är det någonting som suttit i sedan barnsben. Kanske förstärktes böjelsen under de tusentals rundorna ute på Säters gårdsplan, så liten i jämförelse med det som fanns där ute. Rundan förbi Oxelträdet, bänken där han ofta satt, alpklematisen och äppelträdet med det vackra namnet Astrakan Gyllenkrok. Runt, runt i timmar och så in igen.

För två och ett halvt år sedan satt han ännu en gång på tåget, på väg upp till Jämtland och sin bror för första gången som en fri man på 23 år. Tågresan är också det läsaren lämnas med när boken "Bara jag vet vem jag är" avslutas efter 576 sidor. Inget argumenterande bevismaterial, påpekar han. En berättande historia med känslor och tankar. Hans ord den här gången.

Första tiden efter frigivelsen bodde han hos brodern, han hade ingenting och hjälpen var knapphändig. Till slut blev han tilldelad en egen lägenhet i Mörsil där han trivdes väldigt bra. Där började han också skriva memoaren. Drygt 1,5 år senare, samma dag som han avslutade boken, började han sin nystart på riktigt, 65 år gammal.

– Jag visste att boken skulle innebära någon slags slutpunkt och en början på någonting annat. Så med ljus och lykta började jag leta ett nytt boende, ett som jag själv valde. Den dagen jag satte punkt i boken flyttade jag in till Åre.

En vän i trakten hjälpte Sture att ordna ett bål där de brände upp alla saker som bar på Säteranknytning, en stor skivsamling, mycket böcker och en mängd dokument. Det var symboliskt.

Boken, som innehåller många sidor dialog är baserad på journalanteckningar, förhörsprotokoll och egna anteckningar.

– Jag har varit väldigt noga med alla replikskiften, för det är en hel del från vallningar, förhör och terapin, berättar han.

Medicineringen är en kontroversiell del i fallet Sture Bergwall och eftersom han var drogad under en omfattande del av sin tid på Säter sviktar minnet ibland. Men känslorna finns kvar.

"Så du orkar", var avdelningschefen trygga uppmaning när han stack åt sin patient benzodiazepiner och försäkrade sig om att han klarade sig för stunden. Thomas Quick, som han kallade sig under nio år, skulle komma förbi ångesten och nå sina känslor. Han skulle fortsätta berätta, göra sina terapeuter nöjda och på så vis tillhöra ett sammanhang.

– Att skriva en sådan här bok, gå tillbaka i tiden och försöka gå in i terapirummet eller förhörsrummet, det är också att flyttas tillbaka känslomässigt. Och det har varit väldigt starkt och smärtsamt, men nödvändigt.

Ensamheten och det ständiga sökandet efter tillhörighet går som en röd tråd genom boken. Den finns i tuberkulosen som tvingade Sture att bo på sanatoriet som liten, homosexualiteten samhället försökte ta ur honom med insulinbehandlingar, försöken att hitta rätt, återfallen till drogerna och slutligen vistelsen på Säter och friheten.

– I dag är jag inte ensam men jag har verkligen varit ensam i livet. Och det kanske har varit det svåraste med skrivandet, att se och känna igen den här ensamheten.

– I dag lever jag ett nyktert och problemfritt liv. Droger finns inte, jo jag snusar! Men annars finns inte en tanke på att använda någon drog. Det är en förutsättning, att inte vara ensam, att berätta den här historien och att följa det råd som Hannes Rådstam gav mig. Han sa "du får inte gömma undan någonting, du ska vara fullständigt ärlig". Det var ett råd jag tog till mig, tack och lov. Jag har också träffat nya människor och nya vänner. Ja, i dag är jag inte ensam.

Sture sätter på sig kepsen som ger honom en smula anonymitet när vi ska gå ut i de vackra färgerna vid Åresjön. Efter vårt möte ska han göra en intervju med radio, sedan träffa en nära vän han lärde känna när han kom ut från Säter. När han inte hade någonting. Nu har han allt, livet ligger där och väntar.

Han får ett samtal från sin syster som undrar var "hemknappen" på iphonen finns.

– Hon hade också precis uppdaterat telefonen, säger Sture när han lägger på, skrattar och tittar förbryllat ner på sin mobil innan han går bort till sjön och fotar fjällen i horisonten. Han fick sitt livs första sms på Säter och vänjer sig nu vid teknikernas under.

Han drömmer om ett lugn, berättar han. Att få ha hälsan och hinna leva det goda livet innan tiden rinner ut. Men det handlar också om att få gå vägen rakt fram, utan någon snett bakom axeln som vaktar stegen. Slippa passera det vackra oxelträdet, alpklematisen och äppelträdet, slippa cirkelns evighet. Få leva livet, trots att det är ändligt och på något sätt hoppas på ett lyckligt slut.