Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hunden misstrodde mina simkunskaper

Förra veckans obarmhärtiga värmebölja kunde förleda folk till de mest oväntade handlingar. Själv är jag verkligen ingen badanka men så en dag bestämde jag mig. Nu jäklar skulle det badas.

Annons

Eftersom jag bor vid sjön kan man nästan säga att jag har en privat badstrand. Mitt eget Blue Hawaii om man så vill. Den brukar normalt bara utnyttjas av hunden och åtskilliga gånger har jag undrat om hon inte har lite säl i sig, långt bak i stamtavlan.

Hon badar från islossningen tills isen lägger sig igen.

Så nu när vi gick ned mot vattnet tog hon förstås för givet att det var dags för några längder mellan pirarna. Men någonting fick henne att liksom hejda sig. Möjligen berodde det på det faktum att jag började slita av mig kläderna.

Hon tycktes paralyserad av blotta åsynen. Och det hon därefter fick se uppfattade hon tydligen som väldigt illavarslande:

Efter en kort stund av tvekan plumsade jag i vattnet och tog ett par ringrostiga simtag. I ögonvrån anade jag hur hunden tog sats och bokstavligen dök i. Oroligt gnyende plaskade hon på för allt vad tygen höll och hon tog helt klart riktning mot mig. När hon nådde fram greppade hon med käftarna kring min ena arm och började dra mig tillbaka in mot land.

Då insåg jag vad det var frågan om. Hon försökte helt enkelt rädda mig. Av någon outgrundlig anledning misstrodde hon mina simkunskaper.

När jag vred mig loss ur käftarna simmade hon runt mig och började försöka knuffa mig in mot land.

På alla kurser jag gått har de betonat att man hela tiden måste ha befälet över hunden. Men det här var ju löjligt. Hon hade helt missuppfattat världsrankingen. Skulle inte jag klara av att plaska runt lite i vattnet utan hennes hjälp?

När hon insåg min ovilja att dras upp ur vattnet satte hon sig helt sonika på en stenpir. Ungefär som en badvakt. Och hon släppte mig inte med blicken när jag frustande tillryggalade ett improviserat medleylopp.

Slutligen klev jag upp ur vattnet och på stigen upp mot huset vek hon inte en meter från min sida. Med en blick som skvallrade både om lättnad och förundran iakttog hon mig noggrant.

Det var då det slog mig – vilken jäkla jycke jag har.

---

Läs också Linda Hedenljungs känslosamma krönika "När resan med vännen tar slut"

Fler krönikor av Bengt Eriksson:

Vi var två udda fåglar i ett nytt festivalsverige

Alla bedragare går till slut under i sin egen empatistörning

Snart sitter jag i min oliv- och citronlund

Betygen ska peka ut skolfiaskots syndabockar

Vi orkade i alla fall springa i 90 minuter

Ingen kan bli lika stor som "Honken"

Vi är alla medlemmar av livet