Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur gör du egentligen för att hålla ihop det, Kjell-Erik?

Han kan konsten att locka fram de riktigt finstämda tonerna ur fiolen i gruppen Triakel och ett rått rockigt sväng i Hoven Droven. Mellan 4 ögon berättar spelmannen Kjell-Erik Eriksson om hur Hoven Droven burit sig åt för att hålla ihop i nästan 25 år och hur det känns när en nazistisk sajt lägger ut deras Årepolska som veckans låt.

Annons

I år är det 20 år sedan Hoven Drovens första skiva Hia Hia släpptes. Om jag förstått det rätt firar ni också 25 år som band?

– Vi har haft två olika startpunkter. Vi var ett gäng på Birka som började spela ihop 1989. Det var lite löst och när det var spelningar kom vissa och andra inte. Vi formades som band när Gustav Hylén kom med 1991. Han slog näven i bordet och sade att om han skulle vara med då skulle vi satsa.

Men det är i alla fall 20 år sedan första skivan kom. Är det något ni kommer att fira?

– Vi blev faktiskt lite tagna på sängen när vi kom på att det är 20-årsjubileum just i år. Men vi har faktiskt firat genom att vi har gjort en nyinspelning av låten Hia Hia som vi ska släppa framöver. Det blir någonting mer kring skivsläppet, men vi har inte kommit fram till vad det blir än.

Det är ju inte så vanligt att band håller ihop så länge som ni. Hur har ni burit er åt för att hålla ihop?

– Vi umgås ju mycket och sitter ofta och åker bil tillsammans, då är det tajt. Så fort man känner att man är det minsta irriterad på varandra, och det blir man ibland, så stannar vi och äter. Det är tipset! Och Hoven Droven älskar att äta, vi är livsnjutare.

Okej. En måltid och sedan är allt frid och fröjd igen?

– Ja. För när man har ätit färdigt kan man ju fundera över vad det var man irriterade sig på. Ofta kan det vara så enkelt att blodsockret fallit och att man behövde mat. Fast om jag ska vara ärlig så händer det väldigt sällan att vi blir irriterade på varandra. Vi är ganska lika på något sätt. Alla har förstås en stor kärlek till musik och vi tycker det är otroligt kul att spela ihop. Vi är med i en massa andra konstellationer också, men så fort just vi träffas och spelar så låter det Hoven Droven, det går inte att göra något annat. Det är häftigt att vi har hittat en gemensam röst.

Så det är lika roligt att spela ihop i dag som för 20 år sedan?

– Jag kan nog säga att det är roligare.

…För att?

– Vi har blivit bättre. Och på något vis har det också blivit lättare. Vi känner varandra så väl musikaliskt och vet exakt vad som händer och sker. Vi repar inte ens. Jo, när vi ska spela in en ny skiva gör vi det. Då känns det varje gång som ett vitt papper och man undrar hur man ska fylla det. Men så fort vi träffas så blir vi kreativa, allihop, och börjar göra musik direkt. Det är någonting med det där som jag inte kan sätta fingret på.

Du har en del andra musikkompisar också, bland annat i Triakel. I dag, den 26 mars, släpper ni en ny cd med titeln Thyra. Vem är hon?

– Thyra Karlsson var född i Alanäs och bodde både i Krokom och Östersund. Hon sjöng, samlade på sig visor och var en del av folkmusik-Jämtland främst på 1980-talet.

Vad är det för typ av visor?

– Allt möjligt, hon hade en otrolig bredd; religiösa visor, skolsånger, snuskvisor och skillingtryck. Folkmusiker i dag är ofta fokuserade på en viss tid, till exempel 1800-talet, men för både Thyra och Ulrika Lindholm från Raukasjö var det inte folkmusik de höll på med utan det var den musik de levde i. Det innebär att på en sida kunde de skriva ned en medeltida ballad och på nästa en schlager. De skrev helt enkelt ned musik som de älskade. I Triakel gillar vi den tanken, det passar oss väldigt bra med en sådan bredd.

– Vi har jobbat med Thyras visor tidigare, bland annat en låt som heter Tusen tankar och som har blivit lite av ett signum för oss. Vi har också fått hjälp av Thyras dotter, Karin Stugholm, som lånat ut hennes handskrivna noter och texter till oss.

Har du något mer på gång just nu?

– Vi ska försöka komma igång och repetera med Hoven Droven, det finns en massa lösa trådar som vi ska försöka få ihop. Men alla har ganska mycket kring sig och det känns som att både helgerna och vardagarna blir kortare med åren.

Det är inte ofta ni spelar på hemmaplan numera. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte riktigt vad det beror på, men sedan 1990-talet har vi spelat väldigt mycket utomlands, det gäller även Triakel. Vår musik har en stor publik ute i Europa, i USA och i Kanada.

Folkmusik kallas ju ofta världsmusik i dag. Vad är skillnaden?

– Jag tycker det är samma sak. Världsmusik är ett begrepp som en människa uppfunnit för att sätta en etikett på en blandning av musik från olika länder. Men folkmusiken har alltid influerats av musik från olika håll. I Hoven Droven blandar vi folkmusik med rockbaserad musik, då kan man ju fundera på om det är fortfarande är genuin svensk folkmusik.

– Jag kan uppleva det så att det ska vara lite större band och lite mer exotiskt för att kallas världsmusik. Hoven Droven kan platsa på en världsmusikfestival i Sverige, men jag och en annan fiolspelman skulle inte platsa. Vi skulle hamna på en folkmusikfestival. Däremot om vi två spelar utomlands skulle vi kunna platsa på en världsmusikfestival, för då står vi för något exotiskt.

Världsmusik eller inte så verkar den nazistiska sajten Nordfront tycka att det Hoven Droven gör är bra. En av era låtar, Årepolskan, blev veckans låt där för några veckor sedan. Hur känns det?

– Inte alls bra. Vi har gjort ett uttalande på vår hemsida där vi förklarar att vi inte står bakom deras åsikter. Att de nationalistiska rörelserna försöker göra folkmusiken till sin bygger på en total okunskap. Det finns inget som är genuint svenskt, vi har lånat och byggt på invandrad musik ända från starten. 1988 gjorde Ronny Eriksson låten Storswänsken på skivan som också heter Hoven Droven och där plockar han i vers efter vers bort det som inte är svenskt; kungahuset, alfabetet, fotbollen, siffrorna – och inte mycket blir kvar.

– Nu hade vi tur som fick veta att vår musik fanns på deras hemsida. Vi kan inte förbjuda folk att lyssna på oss, men det värsta vore om folk tror att vi står bakom dem. Det finns också en stark rörelse mot främlingsfientlighet inom folkmusiken. Vi är många som står enade mot de främlingsfientliga krafterna.

Artikeln kommer från 100% Östersund.