Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Hur gör man för att lägga av?"

– Jag är fascinerad både av de som lyckas sluta när de är på topp, och de som fortsätter att sträva. Jag känner igen mig i båda och dras till att undersöka deras motiv.

Annons

Det säger författaren Fredrik Sjöberg, som i kväll, torsdag, deltar i ett författarsamtal på Östersunds bibliotek med ÖP:s digitala läsecirkel om sin senaste bok.

De läsare som följt cirkelns livechatt på ÖP:s hemsida vet att "Ge upp i dag - i morgon kan det vara försent" till det yttre handlar om två konstnärer, jämten Olof Ågren (1874-1962) och den tyskfödda judinnan Lotte Laserstein (1898-1993) som flydde Hitler-Tyskland på 30-talet.

Men boken handlar lika mycket om Fredrik Sjöberg, om att vara duktig, att inte sälja sig och att kunna sluta i tid. Redan på bokens första sida slår han fast att båda är två speglar för honom själv:

– Jag kände inte till någon av dem, men upptäckte båda på mindre auktioner och blev omedelbart förtjust. Redan dagen efter att jag hittat Ågren insåg jag att han passade mig perfekt, att jag ville skriva om honom.

– Alla rykten om honom är oemotståndliga, långt ifrån alla stämmer, men bara hans lust att dra sig undan känner jag igen så väl, jag ville direkt veta mer.

Båda konstnärerna var i decennier bortglömda, men återupptäcktes sent i livet. Lasersteins målningar säljs numera för miljonbelopp och Ågren har en kärna av dedikerade beundrare som vårdar hans minne.

– Dessutom är jag en samlare, jag vill vara bäst och kunna mest om det jag ät intresserad av och i dag är jag nog den i världen som vet mest åtminstone om Ågren.

– Jag blir till en ivrig tolvåring i kortbyxor som samlar flugor, mycket riktigt är jag också den i världen som vet mest om blomflugorna på Runmarö, där jag bor.

Sjöbergs genombrottsbok heter som av en händelse "Flugfällan" och beskriver både hans eget samlande och en svensk biolog som på 1700-talet uppfann en jättelik och sinnrik flugfångare. Den boken blev Augustnominerad.

Efter den skrev Fredrik Sjöberg om en svensk konstnär som runt förra sekelskiftet livnärde sig på att måla Grand Canyon och sälja till otaliga nyrika amerikaner som ville kunna njuta av den nybilade nationalparken hemma i vardagsrummet.

– Jag dras till ganska misslyckade figurer, man kan med fog fråga sig varför just de fascinerar mig så starkt.

Boken ställer också frågor om skapandets villkor, våra drivkrafter och vad som alls får oss att sträva. Kort sagt existentiella frågor om både vardag, lust och skapande. Om livet.

Lusten att stå i rampljuset och få applåder, liksom lusten att bara dra sig undan all tävlan och allt ståhej.

Det senare är Olof Ågren ett närmast mytiskt exempel på.

Född i Alsen växte han upp på Rödön och kom så småningom till Stockholm och Konstakademien där han levde bohemiskt konstnärsliv med jämnåriga som Ivar Arosenius. Ständig brist på pengar, mycket sprit och små omständigheter.

Redan här frodas myten om den allt vresigare Ågren, som skänker bort tavlor, är extremt sträng mot sig själv och allra mest hatar att ställa ut sin konst, också när han står inför ett definitivt genombrott på 30-talet.

Då drar han sig undan till ett lite ställe nära Västervik, gifter sig sent i livet och börjar odla potatis, helt utan framgång.

En nästan arketypisk eller kanske romantisk bild för den obändige konstnären som hellre lever i fattigdom än säljer sin själ.

Bokens andra huvudperson Lotte Laserstein var i den meningen hans raka motsats, åtminstone var hon mer pragmatisk.

Sjöberg menar att hon nådde sin absoluta konstnärliga höjdpunkt på 30-talet strax innan hon tvingades fly Hitler-Tyskland.

I Sverige kom hon senare att försörja sig på att måla porträtt av välbärgade svenskar, bilder som Sjöberg dömer ut som misslyckade. Hon valde alltså att måla för att överleva, även om hon visste att hon målade under sin kapacitet.

– Jag känner båda de här dragen i mig och det är fantastiskt intressant att leta fram så mycket material som det bara går om dem.

Men du skrev ändå klart din bok, så som Laserstein skulle ha gjort?

– Javisst, Ågren skulle ha slängt alla papper eller åtminstone gömt undan dem, så i den meningen följer jag hennes exempel.

– Men jag flyttade samtidigt ut till Runmarö för åtskilliga år sedan, vi har inte ens tv här, det är också ett val. Jag kan förstå en tjurskalle som Ågren.

Fredrik Sjöberg har hunnit föreläsa åtskilliga gånger om sin bok sedan den kom i höstas, inte minst i och kring Kalmar vars museum har flera av Lasersteins verk.

– Strax efter att boken kom såldes en av hennes tavlor för över en miljon och det ökade intresset nog för min bok. Men allt eftersom har också de som följer Ågren visat intresse.

– Man kan ju minnas att Jamtli har den sannolikt största samlingen av Ågrens konst, det är en guldgruva.

Och ditt intresse för konst då, målar du själv?

– Nej, jag försökte som barn. Men jag brukar säga att jag möjligen är bra på att måla in mig i ett hörn, haha.

• Torsdag 13 februari 18.30 Östersunds Bibliotek