Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur kunde Frivold, men inte Gehrke?

Frågorna hopar sig för Jämtland Basket. Varför går det så tungt? Hur ska man lösa problemen? Hur kunde en oprövad rookiecoach som Pontus Frivold göra ett så mycket bättre jobb än Torbjörn Gehrke, med SM-guld och landslagsuppdrag på meritlistan?

När Sporten före jul frågade Gehrke om det var dags för ett krismöte, fick vi nästintill en fnysning till svar. I dag är det nog ingen som fnyser åt vår fråga.

Just nu går resultat och prestation åt fel håll. Lagspelet fungerar inte, de individuella insatserna är långt ifrån godkända. Jämtland är inte ens nära att vinna matcher.

Något är fundamentalt fel. Då behövs en "haverikommission", gärna en extern sådan och gärna med tunga Jämtlandsnamn som Mats Lundqvist, Doremus Bennerman, Roger Lilliesköld. De har varit med förr, de ser hela bilden och slipper ha färgade glasögon.

Torbjörn Gehrke behöver hjälp, trots alla år på toppnivå. Han har kört in i väggen med laget. Han vet också att hans coachkarriär är på spel.

Det märks på hans coachning. Mot Uppsala var det lite väl mycket trafik i bytesroteringen. Det är inget bra tecken. Det lugna, metodiska ledarskapet från bänken – det som genererar trygghet till spelarna – finns inte där.

Jämtlands spelare saknar just trygghet och självförtroende. Det är egenskaper som ofta kommer utifrån hur coachen tänker och agerar.

Som ledare kan du inte säga till en spelare: "Ut och prestera!" Prestationen kommer när harmonin i gruppen finns där, när vetskapen är uppenbar om att du får misslyckas utan stora konsekvenser, när spelglädjen är närvarande.

Ett av de bästa bevisen för att ett lag lider av en brist i ledarskapet är när spelare inte når sin maxnivå. Precis så är det i Jämtland i dag. När till och med "stjärnor" som Dee Ayuba börjar missa och blir passiv – ja, då är något fundamentalt fel.

Mario Pesut är som ett nervöst asplöv. Andreas Karlsson har kapacitet för att kunna banka på A-landslagsporten, men också han lider av en stukad självbild. Trevor Gruis har plötsligt petats till förmån för Mattias Markusson, vilket förstås inte skapat goda "vibbar" hos den givne startcentern.

Kanske beror det på att Torbjörn Gehrke befinner sig i en ny situation. Han har varit van att vinna. Både med Plannja, Södertälje och Solna. Han har varit utlandsproffs på hög nivå. Han har jobbat med A-landslaget. Nu har han hamnat i en sits som både är ny och obekväm.

Han testar och försöker hitta lösningar, men den inkonsekvensen ger sällan goda resultat. Problemet med alla rockader är att det river upp en osäkerhet. "Är jag tillräckligt bra för förstafemman? Hur många skott får jag missa innan jag åker ut på bänken"?

Torbjörn Gehrke behöver hitta det egna lugnet. Jobba med en konsekvent förstafemma. Ge dessa tid och utrymme – och självförtroende.

Då kommer även lugnet i laget att infinna sig. Då kommer Pesut, Karlsson och även Gruis att blomma ut.

Jämtlands och Gehrkes långsiktiga talangsatsning känns ändå helt rätt – speciellt om Basketbollförbundet gör allvar av sina planer på att minska antalet utländska spelare till nästa säsong. Problemet är att årets generationsväxling blivit för våldsam.

Årets Jämtlandstrupp var redan från början alltför grön, ung och omogen. Det saknades ledare, specialister och profiler, ja även fysik.

Gehrke har varit för naiv – och för tjurig. Han har tänkt för mycket på framtiden och samtidigt överskattat sina egna spelare. Jämtlandslaget är helt enkelt felbyggt. Fokus har legat för mycket på svenska talanger.

Gehrke skulle självklart ha låtit Tyler Peters och Trevor Gruis lämna laget efter de första två provmånaderna och ersatt dem. Inte tjurat på för att bevisa att hans rekrytering var rätt. Ibland måste man bara erkänna att man gjort fel och gå vidare.

Om Jämtlandscoachen hade gjort så hade vi kanske haft ett helt annat utgångsläge. Nu tvingades han till en sen värvning av Dee Ayuba, som ändå känns som det mest lyckade draget i år.

Vi som trodde på ett trendbrott efter den blytunga bortasegern mot Nässjö, 30 december, vet att vi fick grundligt fel. Smällarna mot Umeå, Norrköping, Södertälje och Uppsala har satt Gehrkes boys tillbaka på ruta ett.

Inför fredagens stödmatch mot Umeå är förhoppningarna lågt ställda. Många runt laget har säkert redan gett upp och blickar fram mot nästa säsong. Vi menar i stället att de närmaste två månaderna är mycket viktiga.

Nu ska spelare och ledare visa att det finns ryggrad i laget. Att det finns kvalitet nog för att avsluta säsongen med segrar som kan ge optimism och en skjuts inför vårens planeringsarbete.

Det kan till och med bli ett kval mot lag från Superettan och då gäller det att ha en positiv trend i laget. Eftersom värvningsfönstret stänger inom kort och Jämtland sitter still i båten, finns lösningarna inom laget.

Nu gäller det att gå ihop i gruppen. Hitta en samhörighet, en "vi-känsla", där lagets samlade kompetens och urkraft får överbrygga motståndet.

Då kan det ändå komma något gott ur årets floppsäsong.

Frågan hur Pontus Frivold kunde lyckas bättre än Torbjörn Gehrke är intressant. Redan när utnämningen av Frivold blev officiell, hörde vi tvivel. "Han, som aldrig coachat ett ligalag – hur kan Jämtland satsa på honom"?

Frivold slog alla tvivlare på fingrarna. Hur gjorde han?

Den glade göteborgaren hade ett okomplicerat och enkelt ledarskap – om än kanske för svagt gentemot de starka personerna i gruppen. Han insåg att det är smart att börja att bygga basketlag med de två viktigaste tegelstenarna; en målgörande pg och en atletisk center. Han valde Eric Mosley och Brandon Peterson och kompletterade med en erfaren skytt i Adama Darboe.

Då hade Frivold grunden för framgång. När dessa tre började att leverera var det enklare för svenskarna att följa på. Inte konstigt då att spelare som Jimmy Widell, Andreas Karlsson och Egal Saleman kunde blomma ut.

Vips hade Jämtland ett av ligans mest intressanta lag – som kanske bara var två skador (Widell och Marolt) från att bli sexa-sjua och därmed ha kunnat skrälla i ett slutspel.