Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur man förvandlar en spark till skrot. Utan slägga.

Annons

Den pågående vintern har hittills inte firat några större triumfer i gnistrande snöestetik. Många är vi som muttrande gått runt och förbannat växthuseffekten, eller andra potentiella orsaker till den uteblivna snön. Inte sällan filtrerar vi också bort avvikelser i minnet och kvar finns bara barndomens Astrid Lindgren-jular, med midjedjupa snötäcken och rödblommiga barn i yster snölek. Det var alltid mycket snö när man var liten. På julaftonskvällen rådde dock optimala förhållanden för såväl framförande av sparkstötting som brott av lårbenshals, beroende på inställning. Det på marken i stort sett heltäckande ispansaret hade bäddats in ett tunt, nyfallet snötäcke. Det är sällan vi har anledning att applådera utebliven sandning, men det här tillfället var just ett sådant. Äntligen skulle morfars gamla spark komma till användning igen, efter att ha stått undanskuffad i ett förråd ett par år.

Någonstans i mig har jag alltid närt en föreställning om att en riktig norrlänning upprätthåller den fina traditionen att ta ut sparkstöttingen då och då. Så har människor häruppe alltid gjort. På ett majestätiskt vis har man i generationer tagit en liten sparktur genom samhället, nickat värdigt åt varandra med fårskinnsmössan på sned. "Se, är det inte folkskollärare Nilsson som nyper en smula friskluft i sakta gemak därborta?", kanske någon sa. "Jo, han kan konsten att framföra en sparkstötting han", sa möjligen en annan.

Sjuåringen var inte svårövertalad när Kalle Anka och julklappsutdelningen var avklarad. "Det blir som på Madickens tid ungefär", sa undertecknad som nu haussat upp den förestående sparkturen till något stort och fint. En viss känsla av självbelåten fromhet infann sig också nu när jag skulle få förmedla julstämning på detta fina vis till nästa generation. Sjuåringen satt sig tillrätta och vi sparkade iväg med gott humör direkt utanför dörren. Föret var optimalt och inte minsta gruskorn störde framfarten. Ljudlöst, miljövänligt och inte så lite graciöst tog vi oss fram. En utförslöpa uppenbarade sig och sjuåringen satte ner foten för att bromsa hastigheten.

Det var här fan flög i mig. Här ska visas att man är herre över ekipaget. Upp med foten, här ska åkas spark! Jag började hukande sparka som en våryster unghingst på Wången. Sparken ska minsann gå upp i warp-speed och det ska hisna i magen. Tvärstoppet kom lika resolut som oväntat, när medarna hamnade över en fläck där asfalten av okänd anledning var blottad. "Tjosan, tjosan", som Jokkmoks-Jocke skulle ha sagt i samma situation.

Under en tidsrymd av cirka 2 sekunder lämnade 193 centimeter bluesgitarrist Terra för att sedan dimpa ner som ett fragment av den bortspränga atollen Krakatau i Indiska Oceanen. Det är ingen lek när en bit över ett tiondels ton tar mark utan skyddsnät. Eventuella förbipasserande måtte ha undrat vilket stönande marint däggdjur som strandat i den jämtländska faunan. Dunjackan och de stönande ljuden bör ha fört tankarna till den sydliga sjöelefanten. Även seismologiska i Uppsala torde ha registrerat en avvikelse i Östersundstrakten.

Lyckligtvis drabbas inte dottern av något värre än ett skrubbat knä och några ögonblicks antagande att faderskrället gått hädan. Själv upplevde jag hur väsentliga inre organ bytte plats med varandra, hur Janssons frestelse och kalvsyltan dansade ikapp inombords, samt hur all luft i lungorna väsande lämnade kroppen. Under de tilltufsade kläderna fanns ett otal blodiga skrubbsår och sparken är nu vriden i en onaturlig position, som omöjliggör allt annat än vänstersvängar.

Nåja, det hade kunnat vara värre, tänkte jag när jag noterade att det låg en en hög hundspillning storlek Grand Danois, tio centimeter från nedslagsplatsen. Den stora utmaningen ligger nu i att få sjuåringen att någonsin våga använda sig av en sparkstötting igen. Åtminstone när hennes klantige far är inblandad.

Stort medialt utrymme ägnades det gångna året åt konstaterandet att lasagnen inte innehöll det som deklarerades på förpackningen. Jag som alltid antagit att korven vi grillar innehåller 50 procent hästläppar blev inte särskilt förvånad. Hoppla!

Jag har under ett par års tid följt händelserna i Mellanöstern och i synnerhet Syrien tämligen noggrant. Det som till en början såg ut som en folklig kamp för demokrati har nu ersatts av en fruktansvärt blodig konflikt med religiösa- och sekteristiska förtecken. Min förhoppning inför kommande år är att det finns en lösning i sikte, inte minst med tanke på det enorma lidande som civilbefolkningen får utstå.

Efter en tids lekande i ingenmansland verkar nu Kung Bore ha satt ner foten rejält i vårt landskap. Vi får hoppas att vinterns grepp har kommit för att stanna, åtminstone vad gäller tillgången på snö. Mot skidspåret!

100% funderingar:

50% Stort medialt utrymme ägnades det gångna året åt konstaterandet att lasagnen inte innehöll det som deklarerades på förpackningen. Jag som alltid antagit att korven vi grillar innehåller 50% hästläppar blev inte särskilt förvånad. Hoppla!

30% Jag har under ett par års tid följt händelserna i Mellanöstern och i synnerhet Syrien tämligen noggrant. Det som till en början såg ut som en folklig kamp för demokrati har nu ersatts av en fruktansvärt blodig konflikt med religiösa- och sekteristiska förtecken. Min förhoppning inför kommande år är att det finns en lösning i sikte, inte minst med tanke på det enorma lidande som civilbefolkningen får utstå.

20% Efter en tids lekande i ingenmansland verkar nu Kung Bore ha satt ner foten rejält i vårt landskap. Vi får hoppas att vinterns grepp har kommit för att stanna, åtminstone vad gäller tillgången på snö. Mot skidspåret!

Krönikan kommer från 100% Östersund.