Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur många tiggare klarar vi?

För några år sen tog jag med mig en hemlös man hem på julafton. Det var tjugo grader kallt och han gick och ryckte i portarna längs Rådhusgatan när jag passerade.

Annons

Skandal! Så ska ingen behöva ha det!, tänkte rättrådige Karl-Bertil, stannade och tjatade med den stackaren hem.

Han var ganska misstänksam först, och gravt alkoholiserad visade det sig.

Han insisterade på att sova direkt på golvet i mitt kök, och på att tända medhavda små ljusstumpar runt sin solvplats.

Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle kunna somna den natten så jag tvättade hans kläder i stället, lager på lager av hopplöst ingrodda trasor medan min nye vän starkölssnarkade på rygg med magen full av risgrynsgröt och mackor.

På juldagsmorgonen satt han i lotusställning framför spisen och spelade flöjt.

Naken.

Det var hans sätt att tacka för maten och omtanken, men han var duktigt på trycket vid det här laget och Karl-Bertils impulshandling utvecklade sig nu till ett moralsikt dilemma.

För det var fortfarande tjugo grader kallt dan därpå och den hemlöse mannen var fortfarande lika hemlös.

Och mitt skafferi lika fullt.

Så när var det dags att skjutsa in honom till stan igen?

Ja, jag var ju tvungen att sova till slut och runt lunchtid den dagen var krafterna slut, altruismen hade ebbat ut och den hemlöse fick snällt finna sig att bli fraktad till tågstationens ödsliga vänthall.

Jag skämdes när jag åkte därifrån.

"Lev upp till dina fina ideal nu, Karl-Bertil!" skrek en röst i bakhuvudet. Du har ett extrarum, låna ut det nu, tills det blir vår!

Men det gjorde jag inte.

Och jag har börjat gå förbi tiggarna utanför Coop Lillänge, apropå detta.

Ett par gånger har jag gått iväg och köpt mat till dem, men de vill inte ha.

Jag får intryck av att de tycker att omtanken är genant.

Det blir liksom pinsamt för alla inblandade, men det är ändå så man ska hantera situationen: man ska prata med dem. Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur har du hamnat här? Vet du att du kan vända dig till socialtjänsten? Känner du till vistelsebegreppet? Do you speak English?

Och finns det minderåriga med ska tiggeriet givetvis polisanmälas.

Direkt.

Vanlig torr pragmatism alltså.

Men hur många tiggare håller Sverige för?

En lika intressant som obekväm fråga.

Om alla sänker sin levnadsstandard med hälften kan vi hjälpa hundratusentals tiggare från Rumänien, Ungern, Albanien etc. Det finns tiotals miljoner människor – bara i Europa – som aldrig behöver oroa sig över I-phone 4 eller I-phone 5, men däremot var nästa mål mat ska komma ifrån.

Är det vårt oavvisliga ansvar att hjälpa dem?

Nej.

Är man alltid sig själv närmast?

Troligtvis.

Kommer den här frågan till slut att ställas på sin spets?

Lita på det.