Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur mycket ansvar ska staten ta för Sveriges nya ubåtar?

Annons

Den mening vi minns bäst från Saab-krisens mest akuta skede i början av 2009 var den dåvarande näringsministern Maud Olofssons "staten ska inte äga bilfabriker."

Just i fallet Saab var påståendet rätt. Vi behöver inte dra argumenten för det i repris. Men om näringsministern ville upphöja påståendet till ett slags allmängiltig sanning - då finns det skäl att se upp.

USA:s president Barack Obama vägleddes inte av någon ideologi när han 2009 blev Universums störste bilhandlare. 49 miljarder dollar kostade köpet av Chrysler och GM, som av gemene man döptes om till Government Motors. Det var den amerikanska statens största inhopp i näringslivet sedan Roosevelts 1940-tal.

Drygt fyra år senare kom nettonotan, som var runt 10 miljarder dollar. Nästan fyra av fem skattedollar hade kommit tillbaka till USA:s statskassa och den bilindustri som förklarats vara av strategiskt värde var räddad. En stat kan alltså på helt rationella grunder köpa bilfabriker och äga dem ett tag. Vådan av alltför långvarigt statsägande kan nog vilken fransman som helst över 40 berätta om.

Nu prövas återigen den svenska statens förmåga att hantera industrifrågor utan att förfalla till ideologiserande. Men den här gången gäller det mer ljusskygga fortskaffningsmedel: ubåtar.

I förra veckan deklarerade försvarsminister Karin Enström att Sveriges ubåtsflotta ska öka från fyra till fem fartyg. Beskedet hade föregåtts av en allt hårdare konflikt mellan beställaren, Försvarets Materielverk, FMV, och leverantören - det tyska konglomeratet ThyssenKrupp som 1999 köpte upp det statsägda Kockums.

"Med facit i hand var det ett stort misstag" kommenterade FMV:s generaldirektör Lena Erixon Kockumsaffären i Svenska Dagbladet häromveckan. Erixon är luttrad efter vinterns duster med tyskarna. För att undvika konkurrens med sin egen ubåtstillverkning i Tyskland vill nämligen ThyssenKrupp helst lägga ned Kockums. Att ubåtarna därifrån med sina tysta stirlingmotorer håller världsklass spelar tydligen ingen roll - tyskt går före rationellt

Men utan Kockums faller den svenska modellen, som på känt Jas-maner bygger på att upprustningen av ubåtsvapnet måste finansieras genom att fler länder hakar på och köper den nya ubåtsmodellen A 26. Det är långa serier som gör kostnaderna för så tekniskt avancerade prylar uthärdliga.

I januari gav FMV uppdraget att se över de svenska ubåtarna till Saab, som allt annat än diskret redan börjat handplocka folk från Kockums. Jas Gripen tycks få sällskap av havsdjupens A 26. Om Sveriges politiker ställer upp på den sortens industripolitik, vill säga.

Dagens industris politiske redaktör P M Nilsson gör det. "Mixen av unik teknik, starka privata aktörer, statlig aktivism och patriotism ser i alla fall ut som något som liknar en ny industripolitik" skrev han häromveckan. Andra liberala ledarskribenter purkade, politikerna höll tyst.

Vi lägger örat mot rälsen och lyssnar efter alliansens svar på frågan om staten ska vara med och säkerställa en svensk ubåtsproduktion.