Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur nära var det inte att jag mötte seriemördaren?

Annons

Den här krönikan är en del av ÖP Premium. För att teckna ett provabonnemang för 1 krona, klicka här.

En gång korsades våra vägar – mina och en av världens mest beryktade brottslingars, Andrei Chikatilo. Han skulle komma ett erkänna 56 mord och av dem dömdes han för 52.

Förutom sitt idoga seriemördande gjorde sig Chikatilo även känd som kannibal, eftersom han åt av sina offer. Ett kanske ännu större arv till eftervärlden är att just han är förebilden för den fiktive, men icke desto mindre ryslige, Hannibal Lecter.

Chikatilo bodde i Rostov som ligger i södra Ryssland. Oftast överföll han ensamma människor i natten, när de till exempel stod och väntade på bussen.

1985 deltog jag i vad som skulle ha varit en fotbollstränarkurs med diverse studiebesök i Sovjetunionen. Resan formades till en grundlig katastrof. Allt började med att vi skulle besöka den då enda inomhushallen i världen med fullstora mått. Den låg i Leningrad.

På sedvanligt manér ställde ryssarna upp med allt vad koruféer som gick att skrapa ihop. Men förevisningen sket sig på så sätt att vi aldrig dök upp. Reseledarna hade supit bort sig.

Så gick det på. Efter ett tag landade vi i Rostov. Då visade det sig att fotbollsarenan låg på ett militärt område som inte fick besökas av utlänningar. Här ballade allt ur. Totalt.

Själv led jag av sviterna av olycklig kärlek och höll mig på hotellet för att försöka lära ett ryskt dansband Lennons Imagine.

Alla övriga drällde runt på fyllan hela nätterna och frukostarna var rätt glest befolkade.

Det kom därför som en kall ilning längs ryggraden när Andrei Chikatilo slutligen greps och blev offentligt känd. Hur nära var det inte att han stött på en hjälplöst berusad, svensk fotbollstränare på sina nattlig räder?

Och det mest rysliga av allt – ingen i Rostovs civilbefolkning kände till vad som utspelade sig. På sovjetiskt sätt mörkades historien, sannolikt för att inte genera polisen – och i förlängningen Sovjetstaten.

Under många av de år som jag jobbade som kriminalreporter på ÖP var Sverige ett öppet samhälle. Vi var stolta över det. Varje dag kom ett fax med de polisanmälningar som gjorts senaste dygnet. Sedan var det upp till mig vilka ärenden jag vill jobba vidare med.

I dag finns inga listor. Den information som lämnas till journalister kommer från en, i och för sig vällovlig, kostapel som berättar vad han tycker är värt att berätta.

Polisen är förtegen är en fras ni läst mer än en gång. Sanningen är att snart sagt varenda myndighet har anammat Rostov-modellen. Det finns en hel yrkeskår som har till uppgift att se till att journalister inte får prata med dem de vill prata med.

Och vi har helt plötsligt inte så mycket att vara stolta över när det gäller öppenhet och trasparens i det här landet.

Parallellen med Sovjet kan tyckas magstark, men jag känner att vi med rasande fart glider in i ett samhälle där det först och främst gäller att mörka generande omständigheter för journalister.

Och samtidigt blir det lite lättare att förstå varför mediebolagen överger den samhällsgranskande bevakningen och i stället satsar på klickfester på nätet. Ty, vad ska de sysselsätta sig med?