Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur ska man hantera besvikelser egentligen – tiga och lida?Skrika och sparka in dörrar?Kicki gustafsson

Annons

Förra helgen skulle maken se Elvis Costello uppträda på Rival i Stockholm. Biljetter på första raden bokades redan i mars, och maken och barndomsvännen, som han skulle gå på konserten med, blev allt mer förväntansfulla ju närmare konsertdatumet kom.

På den stora dagen satt de två Costello-fansen tätt tillsammans på hotellrummet i Stockholm och tittade på Youtube-klipp från tidigare konserter. Skulle han spela ”Oliver’s army”? Eller ”Alison”? Tordes de be om autografen efteråt, eller är det bara sådant som tonårsbrudar gör?

På söndag, samma dag som konserten skulle äga rum, kom meddelandet: Elvis Costello ställer in. Det var ett tungt besked att få, och faktum är att maken inte riktigt återhämtat sig än. (Man får inte skämta om det, och han medverkar i denna krönika under protest.)

En kollegas 16-åriga dotter fick inte se Rihanna i Globen för drygt två veckor sedan, och där gavs inte beskedet om att konserten ställts in förrän publiken bänkat sig i arenan. Kan det bli mycket värre ...?

En julafton för många år sedan fick jag en bondgård i julklapp av min mormor. Eller rättare sagt, jag fick en uppsättning plastdjur som så att säga hörde till en bondgård. Ett vitt plaststaket följde också med.

Jag minns fortfarande den enorma besvikelse jag kände när jag öppnat paketet. Jag var 8 år och suktade efter Barbie, högklackade skor och glittrande smycken. Jag kunde inte hålla inne med vad jag tyckte (har ännu inte lärt mig) utan utbrast:

– Ja, det var ju inte vad man hade hoppats på precis!

Mormors reaktion har jag lyckligtvis inget minne av.

Man kan inte alltid få som vill här i livet, och besvikelser kan göra väldigt ont, även sedan man vuxit upp och inte längre riskerar att få grisar och kossor av plast, som man aldrig önskat sig, i julklapp.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok är besvikelse en ”känsla som uppstår av svikna förhoppningar”. En som blev väldigt, väldigt besviken nyligen är Anders Johansson, kommunalråd i Sigtuna och ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse. När partiledaren Håkan Juholt intervjuades i Dagens Eko för en vecka sedan, blev Johansson så besviken att han sms:ade till flera partikamrater: ”Det är så jävla illa”, och: ”Jag tycker inte att detta är värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet”.

Håkan Juholt har, sedan han tillträdde, lyckats göra ganska många besvikna. Faktiskt så många att partiets väljarsympatier nu är historiskt låga, visar opinionsundersökningar.

Vårdbolaget Caremas sätt att ta hand om åldringar har gjort mängder av anhöriga oerhört besvikna, och Italien och Grekland har gjort mängder av euroanhängare besvikna.

Zlatan gjorde fotbollsfansen besvikna i tisdagens landskamp mot England, och kung Bores vägran att släppa fram snön gör skidentusiasterna besvikna.

Arenamotståndarna i Östersund är besvikna över att arenan kommer att kosta så mycket pengar, anhängarna är besvikna över att den inte redan är byggd.

Hur ska man hantera besvikelser egentligen? Tiga och lida i det tysta? Ge sig in i politiken? Skrika, sparka in dörrar och krossa porslin? Skriva insändare? Starta en Facebook-grupp? Ge sig ut på gator och torg och skandera slagord? Ge ut en bok? Ta till nävarna? Snacka skit bakom stängda dörrar? Gråta tills tårarna tar slut?

En googling på ”hantera besvikelse” ger 1,1 miljoner träffar, så ämnet är onekligen stort.

Det enklaste svaret är kanske: Gnäll! I tal eller skrift, men ut med det bara. Ohanterad besvikelse förvandlas så lätt till bitterhet.

Jag säger som Jane Austen: Den som aldrig klagar väcker aldrig medlidande!

kicki.gustafsson@op.se

Kicki är redigerare och krönikör på ÖP.

Hon blir gruvligt besviken varje gång hon inte vinner i Wordfeud.