Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hyllade profetian från 1992 har hamnat på historiens deponi

Den amerikanske professorn och författaren Francis Fukuyama slog igenom stort 1992 med boken som i svensk översättning heter Historiens slut och den sista människan.

Annons

I och med Sovjetunionens fall och USA:s oblodiga seger i det kalla kriget hade världen vunnits för den liberala överideologin, resonerade Fukuyama. Det fanns eftersläpare, som Kina, men även där var en variant på perestrojka bara att invänta. I stället kom nu hotet mot människan från biotekniken, i form av fenomen som kloning och genmodifiering.

Francis Fukuyama blev några år en kultfigur för den amerikanska ytterhögern. Hans aktier föll sedan snabbt i takt med att nya aktörer som inte alls följde scenanvisningarna äntrade historiens tiljor.

1996 samlade Fukuyamas landsman och store antagonist, den 25 år äldre Samuel Huntington, sina teorier i boken Civilisationernas kamp. Den som läste honom slarvigt kunde känna sig förpassad tillbaka till kolonialtiden. Fukuyamas liberaler var nu puts väck. I stället stod sex distinkta civilisationer upp som vålnader ur gravarna.

Jämfört med tiden före 1914 var nu åtminstone den kvantitativt största av dem, Västerlandet, rejält tillbakaträngt, konstaterade Huntington. Men han gjorde det helt osentimentalt, utan nostalgiskt tillbakablickande. Han blev ett mörkblått skynke för både liberaler och socialister som projicerat sina egna bilder om en bättre värld på samtiden. När denna envisades med att bete sig helt annorlunda än önskat kunde man få intrycket att det var Huntingtons fel.

Om han levt i dag hade Samuel Huntington kunnat luta sig tillbaka i fåtöljen och skrockande konstatera att aktörerna runt Svarta havet uppträder som förväntat. Genrepet kom redan i Jugoslavien när han filade på sin bok. Tre civilisationer - begreppet får här en bitter bismak - slogs genom lokala ombud: den västerländska, den östortodoxa och den muslimska.

Halsbrytande förenklat kan man hävda att nu spelas ett liknande manus upp igen, men i superformat och med muslimerna i en statistroll på Krim. Västra Ukraina spelar Kroatiens roll. den östra delen Serbiens. Den stora skillnaden är den nya huvudrollen: Gudfadern nånstans öster om Don.

På andra sidan Svarta havet fortsätter Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan sitt förvandlingsnummer till sultan. Eller kanske snarare kalif, "ställföreträdare," sunnimuslimers namn på sin högste andlige och politiske företrädare. Titeln är vakant sedan 1924 då den avskaffades av Kemal Atatürk. Nu verkar Erdogan aspirera på kaliftiteln och inget konstigt med det: Tsar Putin låter nog lika himmelskt i öronen på en före detta KGB-agent.

Bland alla 1900-talets misslyckade testuggare är det få som är lättare skratta åt än Francis Fukuyama. Samma år som Bill Clinton valdes till amerikansk president och Boris Jeltsin på allvar började förstöra det experiment som kunnat ge Ryssland verklig demokrati kom han med en bok som mot all rim och reson blev tagen på fullaste allvar.

Har vi blivit klokare sen dess?