Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I år har 20 länsbor misslyckats att leva vidare

I dag är det sju år och 162 dagar sedan min pappa tog livet av sig i en källare på Frösön. Det börjar bli ett tag sedan. Jag tror att jag hunnit lära mig ett och annat sedan dess – om livet.

Annons

Att det går vidare, trots att det värsta tänkbara har hänt. Det är möjligt att stå och gå, ändå.

Men samtidigt har jag, och vi, inte lärt oss ett enda dugg. Snarare tvärtom. Det går åt fel håll. Läs gärna det här som ett rop på hjälp. Inte för min egen del, men för alla som upplever och kommer att få erfara något liknande som mig.

Vi måste hjälpas åt, helt enkelt. När jag skriver vi tänker jag på oss allihop. Samhället vi lever i alltså.

För. Varje vecka försöker två personer i Jämtland ta sitt liv. Hittills i år har 84 personer försökt, enligt statistik från polisen.

Jag tar det igen. Varje vecka är det två medmänniskor som försöker få slut på sitt liv, här omkring.

Hittills i år har 20 personer i länet misslyckats att leva vidare. Förra året var det 14. Och då har vi några mörka månader kvar.

– Jag bävar för den period vi har framför oss nu med mörker och stora familjehögtider som jul. Då brukar det vara en del tragedier, som länspolismästaren Stephen Jerand sa till Sveriges television förra veckan.

Dessutom har trycket på akutmottagningen på psykiatriska kliniken i Östersund ökat med 87 procent, från 2008 till 2013. Det är den kraftigaste ökningen i hela Sverige.

Det är lite skralt med den psykiska hälsan, verkar det som.

Vad kan vi göra då?

Vad borde vi göra?

Jag vet faktiskt inte.

Men jag tror inte att det räcker med att landstinget har skrivit in några rader i sin verksamhetsplan om att en suicidpreventiv vårdplan ska tas fram. Och tillsatt några arbetsgrupper. Det behövs något mer.

Jag tror inte heller på enkla patentlösningar. De finns inte. Utan det är nog mer tungrodda och långsiktiga projekt vi måste ägna oss åt. Men inte omöjliga.

Som att bry oss om varandra. Alla dagar. Inte blunda och gå förbi när vi märker att någon mår kasst. Att bjussa på våra egna svaga sidor. Alla har sina kamper.

Men, det är inte annat än skamligt att inte mer resurser satsas – när vi år efter år konstaterar att Jämtland ligger högt upp i den här ligan. Vi, eller rättare sagt, de politiker och makthavare som sitter med inloggningsuppgifterna till regionkontot kan göra mer.

För jag tänker mig att det är det som den här diskussionen borde handla om. Det är inte omöjligt. Det finns ingen naturlag som säger att mellersta Norrlands inland och fjälltrakter ska ligga högt på den här dödslistan, för all framtid.

I helgen kommer jag att tända ett ljus på min pappas grav och hålla i de jag har närmast lite hårdare. För livet går vidare – vi kan gå och stå tillsammans.