Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I dag reagerar jag inte lika förbryllat när jag stöter ihop med tiggare

Jag tillhörde den första generationen av tågluffare.

Annons

Det var vi som bröt fram genom Europa och fick på så sätt lära oss att livet kunde bestå av så mycket annat än Oboj och messmörsmackor.

Även om tågluffandet ebbat ut som fenomen så vill jag påstå att det funnits få saker som format fler generationer av svenskar, än just tågluffandet.

I all fall de som gav sig ut, förstås.

Vi var unga och helt plötsligt stod vi öga mot öga med helt nya länder och kulturer. Av det lärde vi oss mycket om både världen och livet.

Sålunda befann vi oss då i början av 70-talet i Sète i Sydfrankrike. Svettiga nätter på överfulla tåg och bayerskt ölpimplande skulle bytas mot sorglöst bad i Medelhavet.

Séte är en stad som i grova slängar är ungefär lika stor som den del av Östersund som vi brukar kalla stan.

Kanske bidrog det till att vi unga jämtar, på utflykt från folkhemmet, snabbt kände att vi fick grepp om Sète.

En dag på väg mot stranden märkte jag hur folk en bit framför mig gjorde en hastig undanmanöver där de gick på trottoaren. När vi kom närmare såg jag vad de väjt undan för.

Där satt en kvinna på marken och sträckte ut sin hand. I famnen höll hon dessutom ett spädbarn.

Synen fick mig att liksom stelna till mitt i steget. Min unga oskuldsfulla hjärna vispade runt som en torktumlare.

– Det är en tiggare, viskade min mera världsvane kamrat.

Tiggare? Var inte det ett fenomen på Bibelns tid? Vad gjorde hon här i den präktiga solidaritetens 70-tal?

Jag var smått chockad och kände en kraftig olust.

Som ni förstår reagerar jag inte lika förbryllat i dag när jag stöter ihop med tiggare. Tidigare i veckan var jag till Lillänge och en hastig överblick gjorde att jag kunde räkna in dem till fyra stycken.

Vad gör man? Det är precis lika cyniskt att köra iväg dem som att säga; klart att de måste få tigga.

Visst, det är klart att man inte kan förbjuda tiggeriet. Det måste vara tillåtet att ge pengar till en fattig om man känner för det.

Tiggarna i Östersund är företrädesvis romer från Rumänien, eller möjligen Bulgarien. Eftersom Sverige var ett av länderna som kraftfullast låg på för EU:s utvidgning österut kan vi inte i dag komma och säga att det här vill vi inte veta av. Det är Rumäniens fel att de tigger ...

Vi måste göra något åt det här. Tiggarna spelar främlingsfientligheten rakt i händerna och vi är på väg att få ett samhällsskikt som får den klassiska underklassen att framstå som krösusar.

Lösningen torde handla om att tänka utanför boxen. Vi måste erbjuda ett alternativ som är mer ekonomiskt attraktivt än att sitta och tigga.

Jag kan känna djupa sympatier för den unge man som i början av 70-talet i Sète skänkte några ynka centimes från den fattiga reskassan.

Men jag inser att lösningen för romerna i Lillänge ligger på ett helt annat plan. Den ändlösa raden av nya generationer som föds in i tiggandet måste brytas.

Märkligt att inte valrörelsen ger plats för några humanistiska förslag i ämnet. Någon som vill jobba för att hjälpa dem som blivit samhällets mest utsatta.