Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en annan del av Jämtland

Vi smyger vägen fram mot Grytans läger i skymningen. Jag är inte så bekväm i situationen.

Jag har stor respekt för det gamla baracklägret där jag och så många andra män tillbringat månader av våra unga år.

Annons

Det gamla militärlägret. Grytans skjutfält.

Då dundrade vi in i lägret med skjutklara haubitser, slog upp våra tält och campade där i nästan 40-gradig kyla.

Men den här gången kommer vi i fredliga avsikter.

Trots det är det något som gnager i mig när jag ser bommarna, förbudsskyltarna och det inhägnade området. Eller också är det oron över att möta nya människor som tär.

Kan det verkligen bara vara att åka in så här? Jag känner liksom ögonen i nacken.

Men Catharina Andersson, som är god man för fyra unga flyktingar från Syrien lugnar mig:

Ja, det är bara att köra in på området. Kör fram till barack nummer tio.

Sakta letar vi oss in genom lägergrinden när mörkret tilltar.

Efter hundra meter ser vi på vänster sida en större byggnad med många fönster som det lyser ur.

– Det är matsalen, säger Catharina.

När vi kör förbi ser vi att den är fylld av människor.

Där utspisas i dag fler än under de stora militärövningarna på 1970-talet.

–Omkring 300 flyktingar bor på lägret, säger Catharina.

Vi stannar bilen under en stor tall och knackar på dörren till en av de röda barackerna. Det är jag, Catharina Andersson och Susanne Kvarnlöf.

Det första mötet med Ayat och hennes syskon är överväldigande. Fyra varma, öppna, unga människor, som verkar ha funnit sig väl tillrätta i den nya miljön. Det är trångt, de bor sedan augusti på tio kvadratmeter med fyra våningssängar, ett litet tvättställ och ett fönster.

Det är livligt och rörligt.

Folk kommer och går. Det öppnas och stängs i dörrar. Röster ekar i korridoren och det är väldigt lyhört.

Ryktet om vår närvaro har spridit sig. En man i 50-årsåldern kommer med ett hopvikt papper. Det är från Migrationsverket. Han förstår inte svenska, och eftersom brevet är skrivet på byråkratspråk är han helt vilse.

Vad står det? undrar han på knagglig engelska.

Vi läser och försöker förklara. En annan man dyker upp. Han kan engelska bättre och tolkar för den andre mannen. Catharina berättar:

– This letter is for the man that lived in the room before you.

– To someone else? Till någon annan?

Mannen ser lättad ut. Hela dagen har han gått omkring och varit ängslig i onödan.

Lite senare när vi är på väg till vår bil möter vi en man och en kvinna. Vi ser dem på lägergatan under gatljuset.

Mannen kommer fram till mig och presenterar sig. Bara mannen kan engelska. Han är mycket vänlig och börjar prata.

– Vilka är ni?

– Vi är journalister och är här för att skapa oss en bild av hur det är här.

Han berättar att de kommer från Albanien.

– Vi har varit här i två månader. Det är ingen bra plats här där man gaddar ihop så många olika människor från olika länder och kulturer. Det händer mycket, och det är svårt leva här.

– Är det farligt? frågar jag.

– This is the most dangerous place to be during our escape, säger han.

Någon dag senare är vi tillbaka. Nu utan vår gode man.

Grytan är som en skuggvärld.

Lägret ligger några kilometer in i skogen öster om Brunflo och byggdes ursprungligen som en övningsplats för militären.

Under andra världskriget användes barackerna som arbetsläger för unga kommunister, som misstänktes kunna ta till vapen mot egna om ryssen skulle komma.

Det som slår mig är att detta nya samhälle med så många människor är lite lämnat vind för våg.

Här finns flyktingarna och den personal som är anställd av fastighetsägaren Grytan invest. Migrationsverkets post läggs ut någon gång i veckan, men känslan är att det inte alltid finns någon att fråga. Och frågorna är många.

Bara under den tid vi är där kommer flera människor och ställer frågor.

– Vad innebär de sista fyra siffrorna?

– Vad säger Dublinförordningen?

– Kan ni ordna fram någon från Migrationsverket?

Efter några besök på lägret börjar folk känna igen oss. En av männen tränar sin svenska på oss:

– Hej, hur mår du?

– Hej, jag mår bra. Hur mår du?

– Jittebra, jag mår jittebra.

– Förlåt, inte bra?

– Jag mår jettebra.

– Ahhh, jättebra!

En liten pojke börjar följa Susanne i stegen. Hon fotograferar honom och han gör alla möjliga miner framför kameran. Hans mamma viftar med handen och säger med en glimt i ögat:

– Just take him!

På söndagen går larmet.

Susanne Kvarnlöf har fått ett sms från en av flyktingarna. En pappa och hans två söner har fått besked om att de ska visas ut till Italien och eftersom en taxi ska komma och hämta dem redan på måndagsmorgonen vill de att vi ska komma dit.

Vi hastar iväg. Lämnar tunnbrödsbak och fotboll på tv och ger oss iväg var för sig.

Strax före sju på kvällen strålar vi samman utanför baracken.

Inne på mannens rum sitter pappan och hans söner och ser uppgivna ut. De ber om råd. Rummet fylls på av andra nyfikna som vill stötta och som också vill ställa frågor om deras och sin egen situation. Just då känner vi vår otillräcklighet.

– Can you do something? undrar pappan och tittar vädjande på oss.

Vad kan vi göra? Vi är ju bara två lokala skribenter långt från Migrationsverkets beslutsrum. Vi tittar på varandra och Susanne säger:

– We can only describe your situation for the readers.

Pappan nickar.

– I understand.

Det hela utmynnar i ett par nyhetsartiklar i tidningen de kommande dagarna.

Klockan är halv ett och söndag har övergått i måndag. Trött åker jag hemåt genom skogarna i ett lätt snölandskap.

Tänker på det jag precis har lämnat i Grytans läger, alla varma människor, alla människoöden, all frustration. Tänker också på min objektivitet. Hur är man inte subjektiv?

Så fort jag sätter min fot bland dessa människor på flykt blir jag ju delaktig. Hur skakar man av sig sorgsna barns ögon? Hur står man kall till den gamla kvinnan som tvingats släppa taget om sina två barnbarns händer under flykten från granatattacken?

Det är omänskligt att inte känna, tänker jag.

På tisdagen tar Susanne med sig en bunt tidningar ut till lägret. På förstasidan är en bild från Grytan.

Tidningarna tar snabbt slut och sprider sig runt i rummen och från barack till barack.

En man känner igen Susanne och kommer fram till henne. Han är upprörd, och flera människor följer upp vid hans sida.

Han kunde lite engelska, och han sa:

– They took remote control from us!

I samlingsrummet står tv:n på. Den enda kanalen, som är SVT1, visar en svensk serie med dansk textning.

En kvinna förklarar att "de" inte bara tagit dosan och stängt ned ett antal kanaler, utan att "de" också hotade med att ta tv:n, och att de sedan morgonen också varit utan internet.

– Varför, undrar Susanne?

– Därför att någon har förstört en boxboll i gymmet.

– Och det som en människa har gjort blir vi alla straffade för, säger hon.

När jag pratar med en av de ansvariga berättar hon om skadegörelse i gymmet och att både gymmet, bredbandet och tv-utrusningen är sådant som inte ingår i kontraktet med Migrationsverket.

– Det är saker som vi fixat, och då vill vi ju inte att det ska förstöras.

Kanske är det bra att det finns nya saker att bli upprörd över. De har alla deltagit i det fruktansvärda flyktinglotteriet, de har överlevt eländiga båttransporter över Medelhavet, de sitter inte fängslade i Egypten, utan finns nu på ett läger för flyktingar i Jämtland.

Här kan många börja ett nytt liv.

Nästa lördag:

Möt kommunens tjänsteman som är öppen för fler asylsökande.

Träffa Sadjat, som hade otur i flyktingspelet. Han tvingas tillbaka till sitt hemland medan hans yngre bror får stanna.