Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I Jorm finns det klassiska fjällpensionatet kvar

Ni vet, det där mysiga pensionatet vid fjällets fot, där gästerna äter tillsammans och sedan spelar sällskapsspel, för att sedan lägga sig i anständig tid i något av de enkelt inredda rummen.

Finns de fortfarande? Jodå, om man letar ordentligt!

Vid vägs ände i Jormlien är det nästan som att tiden stått stilla.

Annons

Fjällgården i Jormlien passar utan tvekan in i bilden av det klassiska pensionatet. Det är ett rött trähus med vita knutar och oregelbundna vinklar, och när man kliver in i byggnaden så sitter det ett trivsamt värdpar i foajésoffan och bjuder på nybryggt kaffe med tekakor.

Värdparet heter Bodil och Kenneth Westberg, och det är ingen slump att hela stället utstrålar gammaldags charm.

– Det är jätteviktigt att behålla pensionatskänslan. Vi har lite lägre standard och lite lägre priser, men både vi och gästerna vill ha det så. De som vill bo på hotell får åka till Gäddede, säger Bodil Westberg och blickar ut över Jormsjön som ligger några stenkast nedanför gården.

Men låt er inte luras av den fridfulla idyllen. Här är det nämligen allt annat än lugnt under högsäsongen. De senaste tre åren har Jorm utvecklats till ett skotermekka, och med det har även efterfrågan på boenden i området ökat lavinartat. Skotersurret ekar mellan fjällväggarna under hela vintern, och det är bara för turistföretagarna att hänga med i utvecklingen.

– Det är bara skoter i huvudet på folk nu för tiden. Det verkar som att skidåkare är ett utdöende släkte, och det är betydligt färre som fiskar också, trots att vi har så fina fiskevatten här. Men det är bara att anpassa sig, vi har ju till exempel fixat torkrum för skoterkläder, berättar Kenneth Westberg.

Kenneth har en lång karriär som kock bakom sig, och är den som förser gästerna med mat. Han hämtar gärna ingredienser från naturens skafferi, i form av fisk, svamp och kött. Han tar gärna med gästerna ut i naturen, och guidar dem till några av sina bästa kantarellställen. Han och Bodil har drivit Fjällgården sedan 1991, och men lite motvilligt börjar han fundera på att runda av karriären som pensionatsvärd.

– Knäna är slut, och höften dålig. Men frågan är vem ska ta över pensionatet? Sonen Fredrik driver ju en butik i Gäddede, och döttrarna bor i Norge respektive Malmö. Vi får se hur det blir, gästerna brukar protestera när vi pratar om att gå i pension säger, Kenneth och skrattar.

Bodil brukar hjälpa till i sonen Fredriks butik, men mestadels befinner hon sig i Jormlien för att sköta om gästerna. Hon berättar att de flesta besökarna kommer från kusten, exempelvis Sundsvall och Örnsköldsvik, och hon ser med glädje att många väljer att återkomma år efter år.

– Vi behöver inte annonsera, det är stamgästerna som är våra ambassadörer. Det blir liksom en livsstil att driva pensionat, ingen sitter på rummet utan man är i sällskapsrummen och umgås. Vissa tycker till och med att vi ska höja priserna, eftersom det är så svårt att få rum här under vintern, berättar Bodil.

I matsalen märks det extra väl om man tillhör stamgästerna. Där kan man nämligen få en egen mugg, som förvaras på en särskild hylla till nästa gång man kommer.

– Alla muggar får ett eget motiv, som svärdottern Marika väljer ut beroende på vilken känsla hon får av personen i fråga, berättar Bodil.

Det finns 17 rum på Fjällgården och alla är olika med undantaget att det finns kallt och varmt vatten i alla. Toaletter får man samsas om i korridorerna. Det är så långt ifrån lyxhotell och massturism man kan komma.

– Dessutom är det förbud mot mobiltelefoner och Ipads i matsalen. Men som sagt, gästerna verkar ju trivas ändå säger Bodil med ett nöjt leende.