Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I rymden finns det en massa känslor – tro mig, jag vet

Jag drömmer ofta att jag tappar saker. Inte behövs det någon dyr hjärnskrynklare för att förstå att det betyder att jag är rädd för att tappa greppet och det om mer än de glasvaser vi fått i bröllopspresent och om mormors finporslin.

Annons

En som är rädd att förlora taget om livet. Det är jag det. Men jag vill gärna hänga kvar ett bra tag till. Ett tag och en dag i sänder.

Jag drömmer också ofta att jag är uppe i rymden och ser mig om. Inte instängd i någon raket, för jag är rädd för trånga utrymmen, som mardrömmar och ibland även själva livet kan erbjuda. Trångt och svettigt. Inget bra läge för en frilansastronaut som jag. Jag vill sväva fritt.

Nyss var jag, tillsammans med ett fåtal utvalda, med på den Stora expeditionen ”Mars One”. En resa till Mars, den röda planeten, och kanske också den döda planeten. I mina drömmar ska kanske tilläggas. Jag hade övat länge, tränat och blivit stark i både kropp och själ. Det var en resa med enkel biljett. Jag skulle kapa banden med jorden och säga hej till Mars i stället. Som jag övat mig på att göra mig av med mina begär av ljus choklad, jordnötter, fjällfil, apelsiner. Som jag jobbat på att säga adjö utan att svämma över av känslor, till mina nära och kära. Men hur säger man det när man vet att det är på riktigt den här gången?

– Hej då lilla gumman, vi syns aldrig mer. Ha ett bra liv!

Eller?

På Mars ska vi bosätta oss och kanske bilda nya familjer. Gräva, forska, utreda och upptäcka, ska vi också. Vara sakletare, något som jag alltid velat bli. Sju månader tog det att komma fram. Nu är jag här och här ska jag vara för alltid. Vad är sju månader i en raket mot en evighet på en planet? En fis i rymden bara. Nu är jag här. Stillheten omfamnar mig. Oändligheten vaggar mig till sömns. Men jag drömmer här också. Mardrömmer om minnen som inte försvinner. Jag säger till mig själv; jag ska inte sakna de ljusa sommarnätterna. Inte sakna snön som flyger runt mig i skidbacken. Inte sakna att gräva ner mig bland de allra finaste röda och gula höstlöven. Inte sakna att plocka blåsippor och sätta på köksbordet i en kopp som ett tydligt vårtecken.

Men, förr eller senare, på jorden eller på Mars, med eller utan skärvorna av en sprucken glasvas, måste jag lära mig att våga tappa taget, om livets grovhet, skörhet och skönhet. Jag måste lära mig att våga sväva fritt.

”I rymden finns inga känslor”, heter en film jag såg en gång. Nu vet jag att det inte stämmer. I rymden finns alla känslor på en och samma gång. Ingen hör när du skriker rakt ut i evigheten.

Eller hör du mig nu?

Annons