Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Stunder av kaos blir sammanhållningen tydlig

Pernilla Gunnarsdotter Persson, informatör och journalist i Kyrktåsjö, som stundtals tycks ha fått tre små stormvindar till barn. Bäst att fatta taktpinnen så man inte blåser bort.

Annons

Blommorna slingrar sig uppför väggarna i mitt nya hemmakontor. Tapeterna åkte upp för några veckor sedan och nu sitter jag för första gången vid det gamla nötta skrivbordet och författar dessa rader. Jag hittade bordet i ett av förråden på gården när vi köpte huset för drygt sex år sedan. Det var övergivet men vackert och har nu fått flytta in till oss. Här verkar det höra hemma.

Huset vi köpte när vi flyttade till Kyrktåsjö ägdes av paret Olofsson. Reslige Klas är känd av många i bygden eftersom han en gång i tiden var skolans slöjdlärare. Min man minns honom väl från sin egen skoltid. Inte kunde han väl då ana att vi en gång skulle köpa hans och frugan Selmas hus. Vår första sommar var väldigt spännande, när vi utforskade alla gömslen och vrår på gården. Vi hittade vissa saker mer besynnerliga än andra. Till exempel ovanligt många buntar med färdigvässade blyertspennor, prydligt ordnade i en byrålåda. Kanske fick stökiga elever i uppgift att vässa dem med kniv under slöjdundervisningen, vad vet jag?

Nu småler Klas och Selma förhoppningsvis från sin himmel. Inte mycket är sig likt från deras tid här på gården och kanske tycker de vi är lite tokiga. Knappt är ett projekt färdigt förrän vi sjösätter nästa. Entrén har bytt plats inte bara en, utan två gånger. Vardagsrum har blivit hall, hall har blivit hemmakontor. Huset har byggts ut och om i omgångar men de bruna vävtapeterna i den ursprungliga hallen är fortfarande kvar och minner om gamla tider. Känns nästan som en synd att ta ned dem även om jag är hopplöst less på att ha detta gammaldags tyg på väggarna. Men fördelen är att det går att spika upp vad som helst där för hålen syns ju inte ändå bland alla trådar. Alltid en tröst.

Det var här i huset på knoppen vi satt när århundradets storm (som någon i Frostviken kallade den) ven runt knutarna för ett par helger sedan. När man inte trodde att det skulle kunna blåsa mer ökade Hilde i styrka om och om igen. Ofattbart nog fick vi behålla strömmen hela natten fastän stormen slet och rev i allt hon kom åt. Jag sov dåligt och vaknade gång på gång, drog upp persiennen och tittade med fasa på flaggstången som böjde sig oroväckande mycket i vindbyarna.

Dagen efter kunde man inte tro sina ögon. Vi, som många andra i byn, tog bilen och åkte runt för att titta på förödelsen. Träd, efter träd efter träd vräkta till marken, hängandes över el- och telefonledningar. Det som varit skog nu delvis förvandlat till dåligt avverkade kalhyggen.

Stormen Hilde var arg. Väldigt arg. Vilka naturkrafter! Ändå var vindstyrkan som högst endast dryga 50 meter per sekund. Då Filippinerna drabbades av tyfonen Haiyan var vindhastigheten 300 meter per sekund. Dessa två stormar kommer vi att minnas under lång tid framöver. Tack och lov att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Annat var det för befolkning på ögruppen i västra Stilla havet.

Det är i stunder av kaos, när verkligheten är lite extra verklig, som sammanhållningen blir som tydligast. Då ställer människor upp för varandra. Att vi inte är så många i vår kommun är en sådan gång en fördel. Vi känner vår granne och grannarnas granne. Vet vem som bor i nästan varje hus. Och vi bryr oss. Vi ställer upp. För att vi är så få – och för att vi är beroende av varandra både på gott och ont. Här betyder alla något och fyller en viktig uppgift, att vara en bra medmänniska.

Det får vi aldrig glömma. Vare sig vid katastrofer eller i vanliga grå vardagen.